Aftonbladet – 8 januari 1872, sida 2

under det de vandrade vidare som tvenne hemåtgående landtmän, Ja, det var en man som stod der, — en man som de genast igenkände. Månen sken på skälskinnsmössan med dess hvita bräm och på Robert Owens ännu gnöhvitare skägg. Han följde synbart de båda vandringsmännen med uppmärksamma blickar. De skulle gerna velat gå vidare, utan att låtsas se honom; men just i detsamma hostade Owen häftigt några gånger och det lät sig icke göra att ej höra honom. Geach upphörde att hvissla och vände sig åt sidan för att tilltala arrendatorn. i Skulle ni kanske kunna säga oss, herre, om vi befinna oss på rätta vägen till Bransford ?a Till Bransford?... Ni ha ganska långt lit, svarade mr Owen. Ni få lof att vika vf nästa väg och gå tvärs öfver fälten ett långt stycke, innan ni äro framme i Bransford. Hvarifrån komma ni? Nu senast från Worcester. Worcester!... Hvarför tog ni då inte straxt den rätta vägen — i fall det är till Bransford ni ämna er? Vi ha gått vilse, Tack för upplysnin5en. Geach började åter hvissla, stötte till sin latt, som afskedshelsning och gick vidare. Rohson hade icke någon gång stannat. Mr Owen sträekte sig öfver inhägnadena ich följde dem med sina blickar, ända tills le doldes af vägens krökning. Geach känle instinktmessigt att de voro bevakade, och n vild svordom ljöd dämpadt från hans äppar. Hvad sa jag? hviskade Robson, Den mygande indianen är ej ett så säkert ställe om förr. Han får bytå om lägenhet. Må hin ta den som råder till sådant tr mr