Aftonbladet – 5 januari 1872, sida 3

Jag erinrar mig lidigt från detta tillfälle en liten episod, som ;st med afseeende på detta för hållande väl kan förtfens att omnämnas. Långt borta I fjerran, i närheten af La Chapelle, der förut intet spår visat sig ar tenpper eller strid, uppsteg vid 12-tiden en stor ballong, som länge rar om e lisgt i luften finan den föll ned. Det var en signal. -Ah, der Kronprinz von Sachsen ist da mit der vierten Armåe: var det utrop af glad Öfverraskning, Hyarmed mina tillfälliga grannar helgade denna företeelse. få Fram på eftermiddagen började elden blifva mitidre intensiv och striden tycktes koncentrera sig omkring Bazeilles. Jag ansåg nu Öögonblicket vara inne att återvända till ambulansen för att meddela hvad jag förnummit. Anländ dit, fann jag kamraterna i full verksamhet med att rusta sig till uppbrott. Flera andra ambulanser hade förenat sig med oss och med en hel karavan af vagnar — man hade från de kringliggande byarne samlat alla, som funnos att tillgå — begåfvo vi oss af till stridsplatsen. Snart vero vi i Remilly sur Meuse, den sydligaste punkten af slagfältet. -Tvenne pontonbryggor voro här slagna öfver floden. men dessa voro belamrade med preussiskt artilleri, och vi måste vänta ganska länge, innan vi kunde komma öfver till den andra stranden. Striden var visserligen på denna punkt slutad, men der herrskade ännu ett virrvarr, som är omöjligt att beskrifva. Tusende hinder och svårigheter mötte oss oupphörligt, ehura, det måste erkännas, man gjorde allt för att underlätta våra bemödanden att komma fram. En sällsam anblick erbjöd vårt tåg, med dess mängd af svajande, med det röda korset betecknade fanor, der det nu drog fram öfver fält, som nyss voro skådeplatsen för en vild och hatfull kamp, för att utöfva fridens och menniskokärlekens värf genom att uppsamla och hjelpa dessa tusentals olyckliga offer. som kriget skördat. Den stämning, som ett sådånt tillfälle ovilkorligen framkallar. är en blandning af afsky och vemod. Och detta arma Bazeilles. målet för vår färd låg framför oss i eld och lågor, som spridt ett hemskt sken öfver hela nejden. Efter en och en half timmes färd voro vi framme. På den stora hufvudgatan genom staden. der branden var häftigast, var det omöjligt att komma fram, hvarföre vi togo en omväg g? not en park, som hörde till Chåteau de Bazeilles för att komma fram genom någon jemförelsevis mindre farlig sidogata. Vi inträdde i staden på en gata, belägen vid sjelfva utkanten af densamma. och på den andra sidan begränsad af den nämnda parkens mur, men äfven här voro vi alltjemnt 1 fara att krossas af bjelkar. som störtade ned från de brinnande husen. Skott hördes oupphörligt såsom under den lifligaste tiraljörstrid och kulor susade ständigt öfver hufvuden. I förstone kunde vi ej begripa, hvarifrån dessa kulor kommo, men snart upplystes vi att nationalgardet, som beslutit att våga allt för att försvara hus och hem, hade i de rum som Iågo åt gatan. upplagt depoter af laddade chassepot-gevär, hvilka, då bairarnes häftiga artillerield snart sköt husen i brand och tvang invånarne ätt öfvergifva dem. nu pnder inverkan af hettar spontant afskötos. Värt första arbete blef här att nr ett brinnande hus rädda åtskillige svårt sårade baierska soldater, hvilka i den vilda brådskan at sina kamrater blifvit glömda och nu utan vår mellankomst skulle hafva omkommit i lågorna. Under let vi voro sysselsatte med att a dessa på våra vagnar. kom en tarfligt ci idd man och bad, med tårar i ögonen, att vi skulle rädda hans husbonde, en baiersk stabs-officer, hvilken låg svårt sårad i parken der bredvid. Denne tjenares ANN för sin herre var verkligen rörande. han fattade mig krampaktigt i armen likasom för att 5 släppa sitt tag, innan hans önskan var uppfylld. Jag följde honom genast och genom våra förenade ansträngningar fördes len sårade till vår omnibus, der vi nedlade honom. Vi trodde oss nu hafva fulländat vårt värf der på platsen och ämnade återvända, då vi underrättades att en baiersk ambulans inrätbat sig i ett af dehus, som blifvit räddade unlan branden, och att der skulle finnas en mängd sårade fransmän, Vi styrde genast kosan dit, men blefvo allt annat än väl emottagne af le två der varande baierske läkarne. Den eneaf ieim, en ung stabsläkare, var alldeles utom sig vt förbittring. men då ingen af mina kamrater förstod ett orda af hvad han sade, blef jag, såsom vanligt. frariskuffad under orden: Docteur N. parle lå allemand, och möttes af de häf igaste förebråelser. Hnufvudinnehållet deraf var mgefär: Här hafva vi stått hela dagen utsatte ör edra kulör, Det är uselt, afskyvärdt handdt-, hvarpå jag svarade, att detta förhållande 1 var i högsta grad beklagligt och sorgligt, nen att det dock var något som både kunde och orde irsäktas till följd af omständigheterna. Han blef då mäkta förgrymmad och med det itropet: Säger Hi nrsäktas. då är ni ej värd att ära denna, ryckte lign armbindeln med d da corset från min arm och kästade den på marken. Jag bad bonom helt lugnt jaga upp den igen och Uerlemnå den till mig, men fick endast tillsyar tt vredgadt sdas thue ich nicht. Sedan jag lera gånger upprepat min anhållan: utan resulat, yttrade jag: -Ni borde varit med vid Au;recourt för att se huru cdert artilleri för några lagar sedan tilltygade vår anibulans, och detta irsäktade vis. Då böjde han sig ned och tog ipp armtibindeln samt fästade den sjelf åter. på less plats. Så slutades lyckligt ett TT som hade kunnat medföra ganska obehag; iga fö ler. Petta häftiga uppträdande innebar en kr: ing af der internationella fonans helgd ock kunde väl synas rera en afsigtlig förolämpning riktad mot de frivilliga ambulanserna, men det var dock i sjelfva verket endast ett utbrott af tt ungdomligt lynnes uppbrusning, hvilket bäst bevisades af ttgången. Vi skildes såsom vänner, och under det en del af kamraterna med sin redan ganska ansenliga last återvände till vårt jvarter. tog jag jemte vår chef och ett par kamrater, då vi hade tre vagnar, som ej ännu vore mnvända. vägen till det vid pass en fjerdedeis mil q ån belägna Balan, förvissade som vi voro tt äfven der finna ett rikt fält för vår verksamhet. Kusppast hade vi också hunnit inom denne stads smråde, förrän jämmerrop, som hördes från en trädgård, gåfvo oss anledning att stanna. En förfärlig syn mötte bär våra blickar. Der lågo straxt invid en liten paviljong öfver tjugu sårade och döde om hvarandra i en enda hög. Såsom jag sedan förnam. hade här såsom i Bazeilles ransmåvnen i skydd af fönsterna skjutit på de unryckande bairarne, och innan dessa banvnit så nära. att de kunde begagna sina egna gevär, sträcktes de hoptals till marken. På denna plats. likasom så ofta vid andra tillfällen. var det bland balrarne, som döden skördat sina flesta offer. Vi uppsaltilads på våra vagnar så många som ännu vore vid lif och anträdde sedan återfärden samma väg som vi kommit, Vi hade dervid moftast att passera diken. som genom Maas öfversvämning voro förvandlade till riktiga småfloder, och vattnet nådde ofta ända upp till halmen under våra arma sårade, hvilka högljudt jämrade sig På tan sennan halr en ctöt nnder färden