Aftonbladet – 5 januari 1872, sida 2

Såsom man kunde vänta, var det tyska författningspartiets jubel öfver de polske deputerades närvaro i det österrikiska riksrådets andra kammare, hvarigenom denna kammare blifvit fulltalig för fattandet af beslut i finansiella och grundlagsfrågor, allt för tidigt. Nämnde deputerade ha begagnat sig af den nu varande gynnsamma situationen till att framkomma med fordran om erkännandet af Galiziens Magna Charta — den lembergska riksdagens resolution af den 24 September 1868. Denna resolution, som på sin tid besvarades med furst Goluchowskis afsättande från ståthållareposten, gör anspråk på en politisk sjelfständighet, när stan lika stor som den czecherne fordrade i de bekanta 18 fundamentalartiklarne den 16 Oktober 1871. Den i Lemberg utkommande polska tidningen Dziennik Polski för den 30 December uppställer som grundval för en försoning mellan polackar och tyskar följande punkter: 1. En ansvarig och sjelfständig polsk regering i Lemberg med särskild administration och lagskipning, särskilda finanser och undervisningsväsen; 2. utvidgning af landtdagens myndighet i förhållande till exekutivmakten; 3. bildandet af ett trängre riksråd för de tyska provinserna med uteslutande af polackarne. Om ock tyskarne äro mindre obenägne att medgifva Galizien en så sjelfständig ställning än att göra enahanda eftergifter åt Böhmen, emedan det förra landet icke i likhet med det senare har någon tysk befolkning, hvilkens intressen skola skyddas, kunna de dock icke utan fruktan motse konseqvenserna af ett sådant steg, då det är gifvet att, så snart polackarnes vidt gående anspråk blifvit tillfredsställda, czecherne icke skola åtnöja sig med mindre än att för sin räkning genomdrifyva samma fordringar. Emellertid våga tyskarne icke stöta sig med polackarne, ty de kunna icke undvara dem. De tysk-österrikiska tidningarne låta visserligen förstå, att riksrådet i nödfall kan bestå utan polackarne, och att ministeren derföre icke bör i allt gifva efter för de galiziska deputerade; men säkert är emellertid att, om de polska medlemmarne utträda, riksrådets existens hänger på ett hår. Vid sammanträdet den 28 sistlidne December voro tillsammans 124 ledamöter närvarande, af hvilka 20 från Galizien. Då riksrådet icke kan fatta några beslut, när antalet medlemmar understiger 102, kan man lätt finna, att församlingens ställning blifver mycket kritisk, om polackarne lemna den. Under sådana förhållanden ha tyskarne icke några särdeles lofvande utsigter att kunna genomdrifva de författningsändringar i centralistisk riktning, de åsyfta. Ofvan nämnda polska tidning förklarar uttryckligen att polackarne på intet vilkor kunna förpligta sig att rösta för direkta riksrådsval (den vigtigaste punkten i ministeren Auerspergs program). Journal des Debats innehåller en berättelse om ett på julaftonen uti f. d. Club Blanqui hållet förberedande möte till valet den 7 Januari. Berättelsen är i flere hänseenden af intresse, oaktadt församlingen, som väsendtligen bestod af radikaler, icke var synnerligen talrik. Ordföranden Rousel meddelade, att tvenne valkomiter bestodo: Cercle des familles, som hade uppstält Victor Hugo såsom kandidat, och Cercle re