Aftonbladet – 4 januari 1872, sida 3

Y-, rar det visserligen ännu inom en trängre ram Pbegränsade, men dock sjelfständiga och inga 5 I lunda ovilkorligt i Jaabeeks spår gående tän nl kandet på egen hand, hvilket gör att man l-I hvarken har rättighet att helt och hållet för. ni döma eller att förbise bondevännernes menin. 1-1 gar och önskningar. Det ärett yttrande som för några månader sedan lästes i en af våra Hj bästa provinstidningar, Bergenspos I hvilket besvarar frågan: Hvad är d ridevännerna vilja? Det är att döma efier n jalla inre och yttre kännetecken, skrifvet a! tlen verklig norsk bonde och utgör ett så Slgodt motstycke till Jaabieks cirkulär, att -ljag beklagar att nödgas åtnöja mig med att 1 lanföra endast några utdrag derur. Jemte ridet vi verka för en sund och allvarlig uppr ilysning, vilja vi — skrifver denne man på tlsina lika tänkandes, bondevännernas vägnar — arbeta för att såväl alla samhällsklasser ilsom den enskilde både må vinna större del-laktighet i alla ett fritt lands rättigheter och -Igöras medansvarig för landets väl och ve tlsamt i det hela taget få ett mer direkt inflytande på vår sjelfstyrelse. Vi tänka här främst på utsträckning af rösträtten och direkta val. Vi erkänna således öppet, att vår riktning är demb6kratisk; men vi protestera, när man beskyller oss för kommunism, — — Det är så långt ifrån vi vilja anfäkta egendom, eganderitt, familj och hem, att vi tvärtom af all makt skola försvara I dessa saker, fullt ut erkännande, att ingenIting under för öfrigt goda och sunda sams dhällsinrättningar mer bidrager till mensklighetens utveckling. — — Det är ej tjenIstemannaklassen vi vilja åt, utan det är Jembetsmannaväldet eller storväldet. Hvarje ;Istånd eller samhällsklass har ju sina särIskilda intressen, och får då en samhällklass jöfvertaget, så är det naturligt, att dennas I särskilda intressen — medvetet eller omed bestöt, ll Under al 1 jeomn och sund upplysning finnes, de olika samhällsklassernas särskilda intressen inbördes reglera hvarandra. — Vi vilja arbeia för en tidsanda, der lärdomen och den högre Tbildningen icke behöfva adlas genom ett förfinadt lefnadssätt, en tidsanda, som, utan att ledas af religiös ofördragsamhet, lägger sig vinn om gudsfruktan och rena seder; ty häri ligger dock den bästa styrka. Vi vilja verka för att såväl landets lagar som kommunalstyrelsens påbud hållas i helgd och åtlydas; ty missaktning och likgiltighet för de gällande lagarne och påbuden måste för landet och kommunen ha samma nedrifvande och upplösande följder, som när barn eller tjenare i hemmet äro sjelfrådiga och vilja gå sin egen väg. Finna vi lagar och påbud mindre lyckliga — de äro ju menniskoverk — så skola vi på tillbörligt och lagligt sätt söka få dem rättade. Såväl derför att vårt land i förhållande till många andra länder af naturen är ett mindre rikt utrustadt land, som äfven derför att det är vår öfvertygelse, att det befordrar ett sundt och sansadt samhällstillstånd vilja vi arbeta för sparsamhet och tarflighet såväl i hemmet som i stat och kommun. Ett folk, som får för stor böjelse för nöjen och njutningar, kan aldrig bålla ut i längden att vara ett kraftixt och lifsfriskt folk, utan måste sjunka ned till veklighet och vanmakt, hvaremot tarflighet och måttlig njutning föröka dess kraft och lifsförmåga. Det är icke svårt att se, huru hela det tänkesätt, som här utvecklar sig, är i väsentlig grad olikt cirkulärets, och huru det närmar sig mycket mer till den åsigt om samhällslifvets vilkor, som är det i djupaste botten konstituerande och sammanbindande inom det s.k. liberala partiet, storthingsmajoriteten, folkpartiet eller hvilka audra namn man har gifvit det flertal i representationen, hvars parlamentariska målsman J. Sverdrup är. Och härigenom kommer jag till den t frågan: hvad är det öfverstyrelsens c lär begär? Jo, det är, såsom man ser. minister J. Sverdrup, det vill med andr säga att styrelsen skall föras enligt de grundsatser, för hvilkas genomdrifvande det liberala partiet har kämpat. Men dessa äro någonting mycket mer, till en del också någonting helt annat än Jaabeks, Jag behöfver icke nämna den omständigheten, att på det liberala partiets program då politi ska frågorna intaga den berättigade plats som de sakna på Jaabeks. Men man behöfver, för att göra skilnaden klar för sig, blott fästa sin uppmärksamhet på de ekonomiska frågorna. Båda fordra här sparsamhet, men medan denna för Jaabek är ett mål, har den för det liberala partiet lika mycket varit ett medel. Under det att Jaabek inskränker sig till att i runda summor yrka på nedsättningar och afslag och sällan förstår att visa, huru dessa i detalj kunna och böra utföras, har det liberala partier arbetat för en sträng sparsamhet, och i det hela en sund ekonomi, i synnerhet för att dervigenom få tillfälle att använda statens befintliga pekuniera hjelpmedel äfven till fromma för statsändamål, dem man hittills egnat mindre uppmärksamhet och mindre väl sett till godo. Och när det liberala partiet — till och med om för närvarande nyssnämnda syftemål icke trädt så starkt fram i dagen — ändock i det hela har arbetat på attinföra sträng sparsamhet i statshushållningen, så har detta skett just enligt den hufvudåsigt, hvari det möter de verkliga bondevännerna, nemligen af fiendskap mot en öfverallt och under alla förhållanden oberättigad och demoraliserande statslyx. Men det är just denna blick på statshushållningens sociala betydelse, som Jaabiek icke eger, eller som han åtminstone icke i sitt offentliga lif har visat sig vara i besittning af, och det är också detta, som är skälet dertill. att hans framställning icke en gång nu, då han har sökt samla hela-sin kraft till ett slag mot ett af honom så hatadt regerings system som det.nuvarande, har förmått träffa dettas ekonomiska sida i dess medelpunkt, utan blott har snuddat vid det i förbigående, ja till en del rent af skjutit alldeles förbi det. WVitarlioare två om dioheter måste ta