Aftonbladet – 4 januari 1872, sida 3

Det Jaabekska cirkwläret. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 27 Dec. Det är nu länge sedan man hörde af Jaa bek och hans bondevänsföreningar. För kort tid sedan meddelade likväl våra tidningar ett cirkulär från Jaabek eller, rättare sagdt, från bondevänsföreningarnes öfverstyrelse — storthingsmännen 8. Jaabek och E. Rejerson, Forligelseskommisser Aug. Skogsfjord och kantorn H. Braadland — hvilket gifvit anledning till så många olika tolkningar. Skrifvelsen går ut på att till besvarande af bondevänsföreningarne framställa följande frågor: Hysa medlemmarne politiskt förtroende för den Stangska ministeren ? I fall svaret härpå utfaller nekande, frågas: Önskas en minister, som skulle handla enligt sådana grundsatser, som i synnerhet finnas uttalade hos J. Sverdrup ? Skrifvelsen tillägger, att när svaren inkomma och om förändring önskas, skall öfverstyrelsen draga försorg om att i storthinget väcka förslag om misstroendevotum mot regeringen eller mot någon medlem af henne. BSkrifvelsen motiverar temligen utförligt, hvarför ett sådant uttalande måste anses önskligt, och uppräknar flere saker, i hvilka folket förmenas ha haft skäl till missnöje med regeringens handlingssätt. Så t. ex. förvägrandet å sanktion af den af storthinget år 1869 antagna lagen, att kunskap i latin icke skulle fordras vid den juridiska embetsexamen, det förnyade sanktionsvägrandet å den nya, först i år genomdrifna qvacksalfverilagen, å besluten om handelsgränsen mellan stad och land, afvisandet af den år 1869 till regeringen framställda uppmaningen angående lag om vissa förbehåll vid tjenstetillsättningar. Derefter kommer den hufvudpunkt, mot hvilken Jaabeks sträfvanden alltid företrädesvis hå varit riktade: räntefrågan, om hvilken han yttrar, att regeringen deri märkbart har tagit parti för nuvarande förhållanden och är således enig med stadsinvånarne mot landtmännen; hvilka önska och vänta räntans nedsättning eller begränsning för de lösa lånen. Skrifvelsen uppräknar derpå flere exempel på slöseri i statshushållningen, såsom utgifterna för uppsigten öfver fiskerierna, för utställningen i Paris och för flere komiteer, krigsrustningarne år 1864, vidare förhöjningen af den kungliga civillistan, inrättandet af hypoteksbanken samt förslagen till statslån. Det heter derefter, att regeringen i vissa riktningar är kommunistisk eller åtminstone handlar enligt kommunistiska åsigter. På folkets bekostnad göres pensionsväsendet allt mer och mer omfattande, och ett förslag till lag hvilar, enligt hvilket det icke skall göras åtskilnad mellan dugliga och odugliga tjenstemän, och icke heller på rik och fattig. Likaså begäras årligen stora belopp till understöd för latinvurmeriet — latinskolorna — med mera sådant, och det står utom allt tvifvel, att det i synnerhet är män af regeringspartiet, som hålla till godo med mången öfverflödig pension eller annat understöd; de skörda, der de icke ha sått — ett kännemärke på kommunismen. Skrifvelsen yttrar derefter i allmänhet, att i ett sundt konstitutionelt ståtslif är det ett hufvudvilkor, att samdrägt råder mellan regering och storthing; båda äro till för folkets skull och stå såsom folkets tjenare, hvilka ha fått i uppdrag att styra till folkets välfärd. — —— Det är nn på tiden, att folket yttrar sig om en minister, som vi anse sakna folkets förtroende; detär den Stangska ministeren, den Stangska andan i styrelsen, som bör bekämpas, och vi tro, att män med J. Sverdrups grundsatser borde intaga platsen i dessas ställe. Äfven män, som hylla D. Kildals åsigter, skulle vara ett stort framsteg; men landet skall knapt gifva sig till freds förr, än sådana grundsatser, som J. Sverdrup hyser, hinna fram till praktisk verklighet i konungens råd. — — — Att det detta oaktadt alltid skall bli brister att afhjelpa, i fall de kunna afhjelpas, förstås af sig sjelf; men ställningen är bättre, när man har styresmän, som vilja afhjelpa bristerna, än med män, som icke vilja afhjelpa bristerna enligt berättigade folkönskningar.