Aftonbladet – 3 januari 1872, sida 3

nog en spets, att gifva mig åt mössan, mamma. . sfag skall se efter, då mössan blir färdig — såvida bon blir värd en spets. En högväxt qvinsa med starka drag och ett uttryck af pinsam orö i sitt ärliga ansigte, hade under detta samtal kommit in och stannat vid spiseln. Hon var klädd i den tidens drägt för den tjenande klassen, klädning af tryckt bomullstyg som räckte till fotknölarne, hvita strumpor och skor med korskilutsa band. Detta var Mary Barber, familjens trogna huspiga och mera betraktad som en vän, än såsom tjenare. Hennes drag voro regelbundna och håret, som låg i små lockar på ömse sidor om ansigtet, framför kanten af mössan, var af klar, ljusbrun färg. Mary Barbers ålder var icke rätt möjligt att gissa sig till af hetinös utseende. Vid trettio år skulle hon förefallit att vara i sin medelålder och så skulle hon troligen se ut äfven trettio år sednare. Kanske var hon nu ej mycket öfver fyrtio. Hennes mor var den gamla gvinnan som läsaren såg stå och skumma mjölk, Har du slutat stryka, Mary? frågade mrs Owen. : Nej, kära fru, jag har inte börjat ännu. Ett drag af förvåning kunde skönjas i mrs Owens ansigte, men hon sade intet. Jag kan inte göra något arbete alls, kära fru, det är rena sanningen, utbrast tjenarinnan och sträckte upp händerna. Detär grymt, det är orättvist, att min stackars, gamla mnr, vid grafvens brädd skall drabhas af ett sådant öde. Det är mycket svårt att tvingas lemna sitt hem, yttrade mrs Owen med en sorgsen, tankfull blick. Det är ändå värre att ej bli trodd; åtminstone tänker jag så. I går qväll sade