Aftonbladet – 3 januari 1872, sida 2

blifvit ytterligt förlägen och blyg vid att finna sig i sällskap med en så förnäm herre som sir Dene Clanwaring, och nu, då hon dertill betraktade baroneten som en mäktig fiende, ökades hennes förvirring i en tiofaldt större grad. Med ett yttrande att han gått tillbaka för att tala med henne, gick baroneten objuden in i det lilla rum som bar namn af förmaket; golfvet derinne var beströdt med fin sand och på väggen hängde som prydnad en i bjerta färger målad tåbricka. Mrs Barber följde nigande och synbart darrande baroneten som, väl inkommen, utan några förberedande ord frågade huruvida hon verkligen var i besittning af den skriftliga förbindelse hon påstod sig hafva erhållit. Den tvära frågan i ett för henne så oroande ämne, i förening med den blyghet och rädsla som låg i den gamla qvinnans natur, verkade gemensamt på henne så; att hon knappt svarade som det anstod en förnuftig menniska. Först var det henne ej möjligt att yttra ett enda ord och då svaret slutlisen kom, uttalades det hviskande och med on underlig tvekan. Hon trodde sig ega ett sådant papper någonstädes — hon hoppades att chans nåd icke skulle vara alltför sträng emot henne. Ett föraktfullt leende drog sig för ett ;sgonblick öfver sir Denes mun. Sjelf en nan af ära, betraktade han hyckleri som let värsta fel på jorden. Den gamla qvinvan framför honom darrade från Hufvud till ot; såväl hennes tal som hela hennes sätt ngåfvo honom det största misstroende och an kunde ej tvifla på att hon sade en osanring. Från denna stund var han öfvertyrad derom, att de anspråk enkan framstält cke berodde på ett misstag, utan voro ett ent bedrägeri.