Aftonbladet – 30 december 1871, sida 3

; fantasi-namnet Axel, som tillegnades AbI salon långt efter hans död, och som P. A. :) Munch för länge sedan förvisst ur den namn uy kunnige erkebiskopens historia. ;) I lefnadsteckningen äro några noter änI drade i enlighet med ändrade förhållanden, och ett par tillagda: om Tegnörsstodens aftäckning 1853 och Tegnörsstiftelsen i Lund. I Måhända hade det varit lämpligt att beteckna tilläggen säsom nya, samt att förse lefnadsteckaingan med uppgift om tidpunkIten, då den skrefs, till undvikande af, att ett eller annat uttryck nu kan förefalla oegentligt, såsom t. ex. detta, att i Lundblads skola bildade sig de fleste och bäste af våra nu lefvande latinares, — Vi väga ej bestrida, att skrifsättet Baylon (Beylon?) är riktigt, ehuru vi ej funnit det annorstädes, men så mycket vissare äro vi, att Bodwar bör vika för Bodvar. Ett par, tre påminnelser af detta obetydliga glag kunna naturligtvis ej på minsta sätt förringa giltigheten af det vitsordet, att den nya upplagan röjer all den -omzorgsfalla behandling, man hade rätt att vänta. Innan vi lemna detta ämne, ville vi dock till närmr öfvervägande hemställa ett önskningsmål. Dot är bekant, att Tegnörs lärda arbeten, filologiska och filosofiska afbandlinger, äro författade på latin och dertill begrafna i den otillgängliga akademiska disputationsliterataren. För egen del kunna vi ej hysa nägon mening derom, huruvida de möjligen kunde böra, fullständigt eller i urval, utgifvas; men väl våga vi påstå, satt denna fråga vore väl värd en sakkunnig undersökning. När vi påminna oss, huru man i Tyskland med Goeth2s samlade skrifter införlitvat till och med prosaöfversättningar från lefvande språk, samt hura den främmande författare, som ej länge sedan skrifvit om Tegnr, betraktad såsom teolog och fi!osof, beklagat sina källors torftighet — han har tydligen ej haft tillgång till vare sig Tegobrs filosofiska afhandlingår eller hans specimen före prestvigningen — kan det åtminstone sättas i fråga, såsom värdt att öfvervägas, om ej Tegners lärda skrifter borde tiilvaratagas. Skulie ej t. ex. hans promotionsprogram 1820 — De Platone arlem poeticam improbante — em ej på originslspråket, så i svensk öfversättning, förtjens plats i ett bihang till hans samlade skritter? I ssmmanhang härmed må, och det utan zågon tvekan, uttalas den förboppning, att man i den nya upplagsns prosaiska del skall återfinna dels, såsom Tegners biograf uttrycker sig, ett och annat utskottsbetänkande, t. ex. det angående väckt fråga om indragning af öfverflödiga helgdagar, som förtjenar att med hans namn gå till efterverldenn, dels ett för några år sedan som manuskript tryckt braf, som utgör ett gärdelss märkvärdigt bidrag till Tegnörs karakteristik. Söker men göra sig reda för de bestämmande krafterna i vårt folks utveckling under det tidehvarf, vi räkna från 1809, skall man näppeligen vid sidan af det nya statsskicket och den Tegrerska poesien kunna uppställa ett med dem i batydelse jemförligt hafvuåfaktom. Med Tegoer inträffadeissrniog, hvad han sagt om Gustaf III, att en vår trädde in i svenska historien, der oplötsligen alia nationens krafter på en gång stodo i blomma. Med hosom eröfrade vi nationel sjelfständighet ät den vittra odling, som ur ett slafveri var nära att falla i ett annat, så mycket farligare, som det derjemte hotade vårt språk med förderf. Med hocom framträdde den svenska odlingen för första gången jemnbördig, äfven inom poesiens verld, med de stora kulturfolkens. Med honom upphörde vi att blott gå i skola och mottaga från andra. Vår store nationella skald blef, just genom denna sin egenskap, hela den bildade verldens egendom, och med hans dikt sände vi stark ström med egna vågor, in i den universella vitterhetens stora flodbädd. Männre det alltid rätt besinnas, hviken rikedom nationen eger i denna pocsi, som är det yppersta uttrycket af hennes andliga kraft, den klaraste spegelbilden af hennes egendomiighet; och om man dock verkligen förstår, hvad denna oförgängliga skatt innebär, månne men också alltid vårdar sig om att göra den så fruktbärande, som man borde? För egen del bstvifla vi, att dessa frågor kunna besvaras med ett fulltonigt ja. Uttalandet af detta tvifvelsmål bör åtföljas af en antydan om skälen dertill. Nu mera gör man rig lustig öfver den för. gängaa tid, då det ansågs för utomordentligt vigtigt, att ett lands sköna litteratur kunde uppvisa originalverk i så många som inöjligt af de diktarter, den gällande konst. läran kändes vid; då en lika patriotisk, väl. ment som estetiskt oförståndig äfan rådde ati framlocka arbeten i de steg af skaldekonst, der inhemska författere änru ej försökt sig; då vittra samfund voro på jagt efter genier, pjollrade med prisbelöningar och bröto ut i högljudd förtjusning, när de kommo öfver nägot åt snabb och obeveklig glömska invigdt rimverk, kvarmed ett dittills tomt um uti inventariet öfver den inhemska litteraturen kuade fyllas. Man ler nu, som sagdt, ett öfverlägset löje åt dessa estetiskt mörka tider, hvilka ej visste bättre. Och ikväl händer det ännu i dag någon gång, kanske ej så sällan, att en med denna rättvist förlöjligade uppfattning nära befryndad sigt om den poetiska produktionens betydelse sticker fram ett anlete, så naivt att man studsar som inför en gengångare, Decna sigt kan koiteligen uttryckas i den bskanta formeln, att det är mängden, som göres... Så härde det för ej raånga dage, gedan att man i en literär julbotraktelse stötte På let belåtna uttryckes af fosterländsk fägnaa. att vårt stackars fattiga iand åtminstone ej