Aftonbladet – 29 december 1871, sida 3

nom icke blott vår egendom förökas, utan äfver vira kroppsliga och andliga krafter på samm: ; gång underhållas och stärkas. Dertill bidrager IE msta rummet en gund föda, ändamålsenlig be j klädnad samt rymliga och sunda bostäder. All sådant kan långt ifrån räknas till öfverflöd, mtar i börer det fastmera till menniskans nödtorft. FU I gjälens odliog måste hon afeätta tillräcklig tid, :om den skall kunna rätt utvecklas. Det förnu tiga öfverflödet blir raer och mer ett behof i sar: ma mån, som bildning, sedlighet, kunskaper och förmögenhet tillväxa och först genom att tilliredsställa de förnuftiga bebofven närmar sig menniskan sin bestämmelse. I staternas begynnelse gal jorden knappast näring å 8 personer på qvadrat milen och Nordamerikas vilda jägarestammar behöfva ännu i dag ett lika stort område för att kuvpna med nöd lifnära sig. I de rikaste provinserna i vårt Jand uppgår folkmängden till ungefarligen 10,000 pr qvadratmil och i en del mer odlade länder är folkmängden ännu betydligt större, utan att den ändå behöfver svälta ihjäl. Det fin nes nemligen sltid i jordens innendöme en out tömlig tiligåpg af skatter, dem menniskan alltmera lärer att tillrodogöra sig. I England producerades under Edvard III:s tid endast !,;:del så mycket spanmål! som nu. Då folkmängden under tiden tiodubblats följer deraf, att på hvarje invånare kommer numera 6 gånger så mycket spanmål som för 500 år sedan. Brottens antal var ock under denna tid fasaväckande stort. Visserligen måste det medgifvas, att äfven nu tider f nöd och enskilda fall af ett upprörande lidande örekomma, men säkert är, att nu för tiden icke den behöfver svälta, som vill genom arbete förvärfra sitt bröd och icke är af kroppsligt lyte dertill oförmögen. Under sådana förhållanden finnez dock alltid den kristiiga välviljan hos bättre lottade medmenniskor att tillgå och just till följd af den stegrade välmågan blir det lättare för denna att träda emellan. Huru anspråken på ett större mått af lifvets goda på senare tider tilltagit, dSRa finnas mänsa högst märkliga exempel, af hvilka jax här vill anföra några. Nu för tiden anse vi, och det efter mitt förmenande med full rätt, socker och kaffe såsom en daglig nödvändighetsvara. Under Gustaf I:s regering facns ockeå socker, ehuru af en dålig beskaffenhet, och det var så dyrt, att derför betaltes en penning, som efter vår tids ekovomiska förhållanden kan anses motsvara 5 rdr pr skålpund. Det var derför gällsypt till och med för prinsessor att ega en liten ecockerbit att koapra på. På samma sätt förhöll det sig med artikeln kläder. Den drägt som icke synes, men som anso3 för helsan oumbärlig och som af oss nyt:ias närmar. kroppen, ansågs af vära förfäder tolt a femton genczationer tillbaka för en Iyxartikel, med hvilken de e,de föga bekantskap Det fanrs på 1300 talet em drovtving vid namn Isabela af Baiern, känd för att vara mycket begifven på lyx, och det var när2, att hennes undersåtare gjort uppror, då de fiogo veta, att kon hade i sin ego icke mindre än två stycken Hatyg. På samma sätt förhöll det sig med en mängd ardra förnödenhetsartiklar; strumpor voro okända ända till på 1500 talet och, om jag minnes rätt, var det vid Katarinas af Medici förmälning med Henrik IZ kom den första karossen var synlig i Frankrike. Nu åka alla med samma hastighet och till ett ojemförligt billigt pris i den beqvåma jernvägsvagnen. För några ärbundraden tillbaka fick äfven denriksste nöja sig med mindre beqväma fordon, och jag minner mig hafva hört, att under Ludvig den XIV:s regering en betydligt förmögen parisare, som var egare till landtgårdar i stadens närhet, gjort kontrakt med en af sina arrendatorer att på bestämda dagar inskicka till staden en arbetsvsan fylld med halw, på det familjen skulle få komma ut och åka. En gifven följd af nödvändighetsartizlarnes sällsynthet var, att sparsamheten med dem måste drifvas till det yttersta. Så berättas om den nämnde regentens morganatiska gemål, madame Mainteron, känd såsom en stark busbållerska, att bon sjeif bade hand om Jjusförrädet och att det vid detta stora hof ansågs som ohjelpligt slöseri, om der någon dag åtgick mera än två talgljus. Vid tanien på blott en sådan omstänlighet, kunna vi icke vara nog erkänsamma mot em, som lärt oss att frambringa en mängd de rpperligaste lynämnen, och vi kanna icke ara de iramsteg, våra efterkommande i detta som i många andra hänseenden skola göra. Det födoämne vi benämna potates och som synnerligast för der attige eger en så stor betydelse, var knappast kändt i Sverige för 100 år tillvaka. Visserligen år det sannt, att här fanns både foder och boskap, nen kött förtärdes nästan uteslutande vid de stora salasen, som icke sträckte sig till småfolket, och huru det lifnärde sig, det vete Gud! Så gifver 088 Försyren oupphörligen nya båfvor. Då visonm nest jämrade oss öfver att skogarne voro förödda, ipptäckte man att i jordens innanmäte funnos besrafna andra skogar i form af stenkol, och när de Nn gång taga slut behöfva vi icke derför förtvifa, y med säkerhet har vetenskapen eller slumpen onan dess lärt oss att tillgodogöra andra ännu raftigare värmekällor. Vi kunua med ett ord rara förvissade, att menniskorna allt mera skuls örstå att tillgodogöra sig naturens outtömliga risedomar, och att de derför hvarken behöfva svälta ller frysa ibjöl. : På tal om uppfinningar kan jag icke helt och åliet förbigå den välgerning, som Vater i makinernas upptäckande. John Ericsson sade, cä an koostruerat sin lilla varmluftsmaskin: Nu har ag förskaffat menniskorna en billig dräng.. Hen ade sannt, och det är ea dräng, eom af ingen örnuftig menniska kan ringaktas. Såsom ett beis på bvilka stora menniskokrafter, som i den råa forntiden måste anlitas för att tillfredsställa nenniskans enklaste bebof, vill jag erinra om den samla berättelsen af skalden IHomerus, som påtår, att Odyssevs gemål Penelope, då bon, under nannens frånvaro i Trojanska kriget, skulle draa försorg om att rikets 300 invanare fingo sitt ebof af mjöl fyldt, dagen igenom var jemte sina olf tärnor sysselsatt med att mala säd. Nu för iden är en enda ångqvarn tillräcklig att på blott n dag förmala 300 personers hela årsbehof af jöl. Skulle vi då förakta elier hata deesa makiner? Nej, visst icke. Den eom det gör och, i len inbiltning att de inkräkta På kroppsarbetets mråde, slår sönder en maskin, förfar lika oklokt, om gossen; hvilken ville slagta hönan för att få lia guldäggen på en gång. För hvarje maskin, om blifsit uppfunnen, har äfven nya tillfälien till erksamhet biifvit öppnade. Det är visserligen annt, att sjelfva muskelkraften, blott och bart åsom rörelsekälia betraktad, blir mindre väsentig, sedan samma arbete kan till billigare prisoch VÄ ett långt kraftigare sätt med maskin utföras, en på samma gång maskinen besparar mennikan arbete på ett område, gör den henne oumärlig på ett annat. I stället för att sjelf vara ndast en maskin, blir hop den ande, som leder len döda maskinens arbete; först derigenom stiger on till den värdighet af skapelsens regent, som r henne af försynen anvisad. Skull vi ondgöreas å den bögre intelligens, som skapat maskinen, varigenom vi äro befriade från dea tyngsta och våraste delen af arbetet, borde vi med ssima ätt harmes på de verktyg, vi dagligen begsgoan, å hammaren och yxan. Kanske att vi borde kata från oss dessa för att återgå till näfvarne och änderna, det vill säga åter nedstiga till skapelens slafvari Det torde icke vara ur vägen, att här vämra ågra ord om de olika alagen af förmögenhot och leras betydelse. Eburu icke hvar och en obe