Aftonbladet – 29 december 1871, sida 2

alUzOomigtL O:a pig VIN Fepresemiane jer mn I radstaden, a Vi omtalade för någon tid sedan, att i Baierns, Wirtembergs och Sachsens rikslagar med anledning af förslaget om en genensam strafflag för hela Tyskland hade vifvit sig tillkänna åtskilliga partiktlaristiska strälvanden, hvilka visade, att Tyskland cke är en så klippfast enhet, som veriden i Umänhet vill föreställa sig. Så länge den vilitära strålglans, som omgaf kejsar Wilhelm, Bismaick och de namnkunniga genoralern3, var ny och belt och hållet blåndande, böjde sig de tyska Staiorea med baundrande lydnåd för kvarjs vink af den preuzsitke herrskaren, men knarpt hade härförelsens tid gifvit rum för eftertankers och kritikens, förrän man öfverallt i de minatire staterna började öfverväga atälltiogsen sålen den i verkligheten far, Partitulsrismen, eller det politiska sträfvande, som lägger häfvudvigten på de enskilda staternas största möjliga sjelfständighet, hax åter örjat göra sig gällande och röstar Gig ou att upptaga etriden mud det från Berlin ut gående enhetssträfvandat. De preussiska makthafvarne skola måhända känna sig bevägna att skratta åt dessa tendenser, för hvilka åtskilliga deputerade vid do mindie staternas represestationer göra sg till uttryck, men man bör dock icke härvid glömma, att partikelarisren i årbundraden varit ett bafvödrag i Tysklands politiska. utvecklingshistoria, och att dess uppträdande nu icke ken betraktas som en tillfällighet af öfvergående beskaffenhet. Den har långt djupare rötter i folkmelsetandst, äH Man tror, och väcker don äfven för närvarande blott ett hånfullt iöje på de preussiska enbetsmånnens läppar, kan den dag dock komma, åå den plötsligen skall visa eig som en makt af betydeise. För närvarande lefver den dock under mycket ogynnsamma förbållan 1on, hvi!s ket bovisas af den diskassion, som d. 16 d:s börjades i bsiorska deptteradskammaren. Ett 2ntalat kamineröbs medlemmar hade förenat sig om tt förslag, som gick ut på, att de baierska befullmöktigade i förbundsrådet icke skulle gå in på någon författoingsförändrinfy utan att de på iörhand hade s hållit den baiorska kammetens tillåtelse dertill, Motionärbrna stöddo sig härvid på de politiska rättigheter, som Baiera kade förb:hållit sig, Jå det gick in på fördraget i Versailles Undervisniogsministera Li z, som är baierek meålam af förbundsrådet, bisvarade 8 tegoringens vägnar motionen. Han förklarade, att det borde arses för gilligt och förpligtande, Om representanten för en förbuadsogeing afstoda från en och annan a! de förbehållna rättigbeterna. Redan vid konfsrenserna i Versailles, der dessa rätilzheter blefröo faststälda, hade aln representanterna för regeringarne varit enge derow, alt omfånget af den kejserliga myndigheten icke skulla komma att bli beroende af de särskilda riksdagarnes framtida beslut, Rikedagen hade ingen makt öfver centralparlamentet, söm framgick ur val, och då kojsörliga lagarno voro till och med förbindande i de länder, der rikedagen rent af genom omröstning förkastat dem. Ministern slutade med den förklaringen, att om kemmaren antoge förslaget, skulle Raiörns inflytande i förbundsrådet och på den kejserliga lagstittningen bliva lika med noll. Treotz denna regeringens förklaring understödde deck mojoritetsk i käm. maren förslaget, som åerpå remitterades til en komitö. D3 det här gäller en strid mel. ien förbundsmyndigteten och de särskilda tyska riksdagarnes rättigbeter, vilja vi i korthet påminna om hafvndpuckteraa i Tysklands riksförfattniog. Den na varande ordviogen förskrifver sig cpentligon från 1867. Då upprättades nemligen den tyska förbundsmekanismen och då bastämdes hvad som framgent skalle anses som gemensaret och särskildt. Till da gemensamma avgoläganheteraa höra: armöas och flottans orgavisstion, infödingsrätten, afgifter i och för förbundat, siraffrätt och handelsrätt, kontraktsrättigheter, civilprocess, domars verkställande, literär eganderätt, patent på up;finvingar, tullafgifter, handel, bankvässnde, konsulatväzende, poster, tslegrafer, jernvägar, flodsaglats, mynt, mått, vigt och sundhatspolis. Förbundslagarna ha företräde framför de särskilda staternas lagar. För hela förbundsområdet gäller en gemensam infödingsrätt, com följer hvars särskild stats medborgare, hvart do än begifva sig. Gent emot utlandet hafva alla tyska medborgare samma rätt till beskydd. Förbundets lagstiftarde makt utöfvas of tvenne församlingar, nemligen förbundsrådet och förbundsparlamentet. För att ett förslag skall erhålla laglig kraft, fordras att majoriteten i dessa båda församlingar äro ense derom, Den verkställande makten utgöres af förbundspresidist, som tillfelier den preussiska elier rättare den kejsarliga kronan. Kejsaren är förbundets representant gent emot etlandet. Han förklarar krig, undertecknar fred, elater fördrag, sammankallar förbundsrådet och parlamentet samt öppnar, prorogerar och sloatar dess möten. Da at förbundsrådet antagna lagförslagen föreläggas parlamentet antingen af kommissarier, som kejsaren utser, eller af rådets medlam-mar sjelfva. Kejsaren briogar siotligen lagarne till verkställighet -och utnämner förbundskansleren, som för presidiet i förbundsrådet. Denna höga värdighet beklädes, såsom bekant, at Bismarck. Parlamentet, som utSN EA RNE AE SST STTDATE