Aftonbladet – 27 december 1871, sida 2

seringen ansvarig för juryernas utsleg, ochj: i vilja gerna tro, att hon icke ensäri stånd j utt beherrska stämningen hos de embetsmän, ll om fangera vid sådana processer. Tvärtom: let faktum, att rättskänslen i Frankrike så ! wilständigt Sätt förlörad, till och med inom j ie kretsar, i hvilka man företrädesvis sökerl: vännerna af samhällsordningen och af en be-! ryggad lagskipning, sätter Europa i stånd : utt rätt uppskatta de svårigheter, med hvilka ! ranska regeringen har att kämpa vid sina ; träfvanden att befria känslan för rätt och! ;rdning från det tryck, som massornas pas-l!l ioner Utöffa. j Öm jag sålunda beder ers excellens att!i amtala om detta ämne med hr de Remusat; å sker detta icke för att bringa den tyska ; oressens försbråelser till franska regoringens i sännedöm, utan för att förebygga den in-: vändningen, att vi icke i rättan tid uttalat rår åsigt öfver de följder, som kunna uppstå : senom upprepandet af sådana händelser. Om sådana förbrytelser som nyssnämnda : nord blifva oförsonade, så ligger det nära ill bacds för den kränkta allmänna rättasänslan att emedan man icke kan få rättriga begära repressalier. Vore det oss möjligt att ställa 055 på mynligheternas i Paris och Melua ståndpunkt, så, skalle jus talionis leda derhän, att äfven Å vår sida dödandet af fransmän, när det kommer inom vår lagskipnings område, icke mera blifver straffandet. Den grad af moralisk odling och den rättsoch hederekänsls, som utmärka det tyska folket, göra detta omöjligt. Men väl blifver det efter dessa händelser svårt att, om sådana förbrytelser åter föröfvas, lugoa den offentliga meningen i SR ev med hänvisning på den franska lagskipningen, Såsom en omedelbar säkerhetsåtgärd ha derföre våra truppbefälhafvare inom ocknpationsområdet genom pioklemerandet af belägingstillstårdet och den militära jwicdiktionen måst försäkra sig mot förbrytelser maot trupperva. De fall, ihvilka ett skyndsamt häktande af gerniogsmannen är möjligt, skola derför icke mera gifva snledning till intersationella svårigheter, Men bvarje begäran om utlemnande, som vi kunde blifva nödsakade att framställs, skulle uppröra den allmänna meningen i Frackrike och göra den fiendtlig-mot 0:s.Vi haderföre, sedan vår becäran om Tonnelets och Bertins utlemnande blifvit sfböjd, i fö litande på lagskipningen i Frankrike, icke vidhålkt vårt yrkande, Men för framtiden skolle vi icke kunna lemna den tyska befolkrivgens förbittring öfrer en sådan återhållsamhet utan afseende; utan skulle vi då ett sådant utlemnande vägras, vara nödsakade att genom gripande och bortförande af fransmän såsom gisslan, i värsts fall äfven genom längra gående åtgärder rangers uppfyllsndet af vår begäran — en eventualitet, som vi på det lifligaste önska att kunna undvita. Oxfsedt de faror för våra ömsezidiga förhållanden, hvilka vi i denna riktning måste söka förebygga, gifva oss händelserna i Melun och Paris ett vitnesbörd om äfven de mera bildade och välmående klassernas stämniog mot Tyskland, som i vår egen säkerhets intrezse icke kan blifva utan inflytande på vårt framtida hsndlingesätt. Vi måste säga oss sjelfva, att ebu:u det förlidet år var vi gom apgresos af Frankrike utan något slags utmaning, likväl förbittringen öfver att vi segerrikt försvarade oss till och med inom de kretser, till hvilka jurymännen, de allmänna äklagarne, advokaterna och domarne höra, är så passionerad, att vi i de affärer, vi ännu ha att uppgöra med Frankrike, icke blott måste göra afseende på betryggandet 2f fredsvilkorens utförande, utan äfven den defensiva styrkan af vår ställning inom de af oss äntu besatta departementen. Ers excellens torde erinra gig, att de sista underhandlipgarne red br Pouyer-Quertier fördes i den förhoppning att äfven den sista återstoden af vår ockupation inom kortare tid än den i fredsfördraget bestämda skulle på grund al ömsesidig öfverenskommelse tunna upphöra. Det lins, som händelserna i Melun ech Paris eprida öfver de mera bildade fransmännens stämning och afrigter mot oss, är. egnadt att skingra denna förhoppning, så mycket mera, som vännerna af lag och ordniog inom pressen i Frankrike icke känt sig etarks nog att offentligen fördöma jurymännens, de legfarnes och den gillande publikens handlingssätt. . Do få röster, hvilks uppmsnat till en nyktrare uppfattnivg, motivera densamma endast med det klokhetsskälet, att tyskarne genom.sin ockupation ännu äro i ständ att göra Frankrike skada, men ingalunda med den förklaringen, att det slags rättskipning, som bär eger rum, är oförenlig med rättvisans eviga grundsatser, med sambällsordnipgen och med den pu varande civilisationens ståndpunkt. Det tyckes således som om äfven dessa svaga uttalanden till förmån för rätten skulle förstummas, så snart vår ockupation upphörde. Ers exesiiens torde hafra den godheten att framställa dessa betraktelser för hr de Remusat utan att — jag upprepar det ännu en gång — gifva dem en sidan vändnving som kan gifva anledning att förmoda någon fiendskap mot republikens regering å vär sida, Ers excellens bör fastmera företrädesvis lägga vigt på den ledanad och den känslå at svikna förhoppningar vi erfarit deröfver, att omedelbart efter det att vi i de sista underhandlingarne gifvit de otvetydigaste bevia på tillmötesgåsnde, händelser kunnat inträffa, på grund at hvilka jag tyvärr måste beteckva våra förhoppningar om åtorupplifvandet af det ömsesidiga förtro:ndet såsom förhastade. Dot protestantiska konsistoriets medlemmar, åtföljda af talrika medlemmar af den reformerta kyrkan, mottogosi audiens hos hr Tbiers i Versailles den 19 dennes. Konsistoriet anhöll om sammankallarndet af den protestantiska synoden, Thiers tackade isitt svarstal konsistoriets ordförande för de uttryck af aktning och förtroende, som förekommoi den RN sm sara ven visare., sade hen. Jesnne dAre blef bränd under lifligt bifall al sin samtid, men är beundrad af ocs. Hvilket identifierar en bjeltinna mera med en tidsåler, att skänka hepne sin beuzdran, eller att bränna henne Vr