Aftonbladet – 27 december 1871, sida 2

kreteråre inom den afdelning af lagutsköt-. tet, som fick sig särskildt pålagdt att utreda alla Eommunalförfattningsfrågorna. Åt Stockholms Dagblad har han på sista tiden med stor framgång arbetat att EH en politisk betydelse, öch att döma efter döss uppträdande, tillhör han, om öckså mycket moderat och försigtig, den nationelt liberala riktningdb. En förträfflig ekonomisk ställning innebär en borgen för sjoltständighet och bör i förening med bans offentliga uppträdande hittills afligsna hvarje den ringaste misstanke om lycksökeri. Vi ha visserligen hört, ett br Wallda icke önskar att bli vald, derföre att hans tid och krafter väsentligen tagas i anspråk al on vidlyftig ekonomi samt af omsorgen om hans tidning, samt att han hyser den åsigten, hvars follkomliga riktighet vi icke kusna underkänna, att utgifvaren af en daglig politisk tidning ioke kan tillika vara riksdagsman, utan att antingen representantkallet elier dea publicistiska verksamheten eller båda komma att betydligt lida deraf; men vi föreställa oss dock att bans betänkligheter möjligen skulle kunna öfvervinnas. Fastighetsegereföreningen har såsom sin kandidat oppställt advokatfiekalen Ljungberg. I en tid, då arbetarefrågorna stå på dagordningen, skulle det uten tvifvel vara ganska lämpligt att söka tillegna representationen en nan, som på den sista tiden Mer än någon annan härstädes praktiskt syssolsatt sig med dessa frågor. Hr Ljungberg har stor förfarenhet i allmänna värf och en mångfald af insigter, som kunna vara. till. gagn vid behandlingen af en mängd frågor. Man erinrar sig mycket väl det varma nit han alltid visat för hufvodstadens berättigade intressen, sbecielt i den medicinska frågan och i fråga om eå högskola i Stockholm. Vi ha nu, säsom vid ett par föregående valtillfällen, från åtskilliga båll hört den iovänddgingen, att man icke har samma förtreende för hans fasthet och pålidighet som för hans förmåga. Vi ha dock aldrig, oaktadt oaflåtliga förfrågningar, koonat få reda på något enda faktiskt förhållande, hvarpå en sådan opinion skulle kunna gruada sig; vi kunna icke heller upptäcka någonting sådant i hans föregående riksdagsmannaverksamhet, utan måste betrakta ifrågavarande omdöme såeom väsentligt grundadt på en fördom. Enligt vår förmodan skulle hr Ljungberg komma att sluta eig till en verklig venster och hvarken låta narra eller locks sig af laudtmannapartietMan säger, att åtskilliga industriidkare skvils vara sinrade att verka för valet al hr C. T. Svanberg. Detta läter fast otroligt. Man torde erinra gig, att hr Svanberg såsom rikedsgeman för hufvadstaden under en föregående vålpariod icke uträttads det allraringaste, utan visade sig vara i politiskt hänseeade en fallständig nolla. Det erda man erfor om honom var, att han bakom kulisserna sprang småärenden åt landtmannapartiet. Också blef intrycket af hr Svanbergs riksdagsmannaskap sådånt, att då vid derefter inträffande val för hufradstaden han såsom ordförande i handtverksföreningen gjorde proposition på sin egen kandidatur, blef denna med nästan enbälligt nej besvarad. Det skulle vara mer än märkligt, om bufvadstadens industriidkare nu ekulle vilja till representant välja en man, som visat sig vara tjenare åt ett parti, till hvars få verkligt konstanta kännetesken hör en bestämd fiendtlighet mot städerna och särskildt mot hufvadstaden. Vi ha hört sägas, att ifrågavarande kapdidator skulle innebära en belöning för det nit hr Svanberg utvecklat för inrättandoa af ett s k. indastrilotteri, genora hvilket åtskilliga handtverkare blifvit i tillfälla att afsätta tillverkningar, som eljest icke skulle rönt efterfrågan. Skulle emeillertid repressntantkallet betraktas såsom belö. ning för dylika tjenster af privat natur, då voro det i sanning illa bestäldi med allmär anda och politisk bildning i hofvudstaden. Atskilliga yogre militärer lära med mycken ifver förorda valet af majoren frih. Hugc Raab. Då det emellertid är allmänt kändt att baron Rxzab är designerad till expeditionschef i landtförsvarsdepartementets kommandooxpedition och en ganska frisk erfarenhet vitsordar huru olämpligt det är, att embetsmän i en sådsn ställning furgera som representanter, föreställa vi oss, att dennn kandidatur näppeligen på fallt allvar kan ifrågaskomma, nn