Aftonbladet – 23 december 1871, sida 2

den komma inom eder dörr. Aldrig, vid min heder, aldrig!s , Lorden hade stigit upp för att gå. Den gamla qvinnan syntes försjunken i sina sorgsna tankar; nu torkade hon sina ögon och såg upp. Bida, herres, sade hon, tills jag fått tacka er Och så började hon tacka honom, först kallt och stelt: Han säger, gossen, att ni är en lord; det vet jag ej, och bryr mig ej heller derom; men en hederlig, ung herre är ni och ett godt bjerta har nive Nu började hon värmas: Och ni skall aldrig bli fattigare för de pengar ni gpifvit mig; ty den som-gifvrer-de arma, han lånar ät Herran. Nu blef hon allt mera inspirerad: Men det är inte ert silfver, — tävk inte det! Jag vet nog att mången qväll skola barnen och jag lägga oss mätta, för er rika gålfvas skall: men jag kan inte känna edra silfverpengar, så som jag känner ert hjertegoda leende, edra Jjafveliga ord. Gud väls signe er! och jag välsignar erl! Och så uttalade hon en välsignelse öfver honom, såsom den gör, hvilken tycker sig ega makt och rätt att välsigna eller förbanna. on stod på sin fattigdoms och sina sorg: fasta grund och bad sin Skapare gifva välsignelse åt den medmenniska, som kommit till hennes hjelp och tröst. Mänga lyckliga dagar och väl ånvända önskade hon honom. Hans bjertas utvalda skulle älska honom 5mt eller ock en bättre intaga hennes plats. Helsa skulle stå vid hans sida under dagen; ljuflig ro vid hans hofvudgärd under aatten. Hundratals goda önskningar bröto fram som en eld från hennes läppar; tillslut tillade hon: QÖeb; min ädle, unge herre, måtte ni få