Aftonbladet – 19 december 1871, sida 2

verldsberömda topparne stå likaledes väl inpräglade i vårt minne; men detta är också ofta allt. Den oändligt rika mångfalden i deras konfiguration och förgreningar, de än leende, än sublima och förfärliga bilder de innesluta samt framför allt det lif som der rör sig i dal och på böjd äro oss till stor del fullkomligt obekanta. Det är här Berlepach blir oss en förträfflig vägvisare. Han gör oss samma tjenst som en resa midt igenom alplandet, och det ej blott på de stora chanuseerna och jernvägarne, utan äfven härs och tvärs på de brantaste stigar djupt in i de ensligasta dalklyfter. Han visar os3 hura denna blå bergour med Bitt hvita krön, som på afstånd ser så ogenomträcglig ut, i sjelfva verket är i oändlighet genomborrad och genomskaren af dalar på längden och dalar på tvären, huru den blå färgen efter band upplöser sig i grönt af alla nyanser och schattsringar, huru lifvet der rör sig öfverallt, ja, ej ens i isöknarne på alpjättarnes toppar är ännu helt och hållet utdödt. Men ockeå är vår vägvisare en vetenskapsman med en fin och uppöfrvad blick för naturens såväl minsta som största drag och er grundlig kännare af alpveridens wmysterier, Han är tillika en man med ett särdeles varmt natursinne, och denna egenskap har hans bok att tacka för några af siva mest anslåernde sidor. Hör honom t. ex. beskrifva vegetationen på en alpstuttning: den glödande alproson, alpbetenas blomstarmatta eller endast mossornas simpla folk; det är entusiasm och poesi deri, Åt flara karaktersväxter egoar ban till och med särskilda monografier. En af de yppersta är den han ger 0s3 af storvmgranen, denna vresiga enstöring, som reser sig enslig högt upp på alpbetena i närheten af den eviga snön. Vi kunna ej neka os nöjet att återge några utdrag ur den lifiiga skildringen af denna skogsvegetationens veteran. Det ges få andra träd som på pannan bära ett så friskt mod, i så stolt och glad sjelftillit skåda omkring sig zom dessa stormombrusade, förvittrade höglandsgranar. Erinrar eken om dessa jernfasta nordmannakämpar, om hvilka Nibelungenlied och medeltidens sångare berätta oss de underbaraste saker, så påminner stormgranens kraftiga, trotsiga hållning om hjeltarne från Morgarten Sempach och Malserhaide. Han är från den yttersta rotfibern till det sista skottet ett äkta bergsträd. Mången skicklig forstbotaniker och växtfysiolog, som var väl bevandrad i sina präktiga statsskogar med deras i sakta vågor gående terräng der hemma, stod när han första gången kom till Alperna i första ögonblicket förlägen och visste ej rätt huru han skulle rubrisera denne underlige sälle. Ty den egentliga grantypen är hos -honom ofta helt och hållet utplånad, der han så lik en ljuskrona med uppåt böjda grenar reser sig ij höjden, som vore han en bastard af en gran och amerikansk agave. Och likväl cirkulerar ingen droppe glödande tropisk saft i hans ådror, endast rent, oförfalskadt, kädigt granblod, kärnfriskt och närdt af den eviga snön. Denna skärmgran, som han kallas i de österrikiska alperna, är ingenting hvarken mer eller mindre än en ärlig simpel gran, sådana som milliontals fällas der nere i bygden till timmer och ved och föras till afyttringsorterna. Men stormgranen har måst gå igenom en annan lifvets skola än de bortklemade veklingarna, låglandsskogarnes smärta, mamsellaktiga stammar; han har tum för tum måst kämpa sig fram; deraf hans ofta abnorma växt, och deraf äfven ärren i hans ved och bark. En stormgran är ett enstska på alpbetet stående träd med ett, som dess namn antyder, af stormen härjadt utseende. Merendels är det en gran, hvars gröten vidt utbredda grenarmar börja redan några ot öfver marken och i alltjemt förminskad skala fortsättas ända till toppen samt bilda ett tätt hopflätadt skärmtak; men ofta är det också en trädskernad, som tyckes trotsa alla lagar för granarnaz växt, Medan den fristående låglandsgranen kring sin smärta pelarstam i pyramidiormig symmetri arkitektoniskt ordnar de horisontalt utstående grenarne, och hvar och en af dem genom sin elastiska hållning och den så formskönt lätt uppåtböjda båglinien kan kallas ett mönster för elegant växt, företer deremot stormfranan i toppbildniog och grenställning en fullomligt främmande och ny bild. Det tycks ej vara ett träd, nej! det ser ut att vara sex eller åtta särskilda träd på en och samma moderstam, en hel granfamilj. Här är den kokett rätliniga stammen förvandlad till en kraftig, vresig cylinder med en undersätsig, starkt på bredden utvecklad växt. Man märker visserligen ännu ett redligt sträfvande att skjuta upp i höjden; men de yttre omständigheternas ogunst, stormar, laviner och oväder utan tal ha så argt misshandlat, stympat och amputerat honom, att hela hans kropp är betäckt med sprickor och knappt läkta blessyrer, full af qvistar och missbildningar. Man skulle kunna kalla stormgranen en trädverldens martyr, om han innehölle något mera af det passiva elementet. Men detta träd är ett så motspänstigt tjurbufvud, att man har svårt att finna dess make; alla hinder till trots vill och skall han drifva sin vilja igenom, och om än hundra gånger i sin innersata lifsnerv nästan dödligt sårad, arbetar han sig dock med oförstörbar lifekraft ånyo upp, en präktig gammal gosse, så full af; energi och så manligt oböjlig, med ett ord, en trädkarakter hvaråt hvarje man med bjerta i bröstet måste ha sin stora förnöjelse. Och så grenbyggnaden sedan! Ja, det är alldeles samma beslutsamma trots, samma fram till hvad pris som helsto som hos stammen. Hvarenda liten gren vill förfåkta sin sjelfständighet och bli ett stycke träd för egen räkning. Det är en randteckning till ordspråket: som de gamla sjunga, så qvittra ungarna. I rak strid mot låglandsgranens horisontala grenväxt, reser sig grenen efter ett kort vågrätt läge plötsligt som en svanhals och stiger nu som en ur luften uppspirande liten gran lodrätt i höjden. Men dessa grenar äro ej likformigt fördelade rundt omkring trädet, utan på den ena sidan, der blixten svedt eller stormen härjat honom, saknas de, medan de på den andra äro så mycket tätare och frodigare Här och der utskjuta mellan dessa förtorkade, fullkomligt utdöda grenstumpar och bidraga med gina hängande skägglafvar att göra totalbilden så mycket vildare. Orsaken till denna märkvärdiga grenbildning är att söka i många omständigheter. Antingen inträder den så kallade rötan, en trädsjukdom som förtorkar den egentliga grenspetsen så, att växtkraften kastar sig på sidogrenarna och : en af dem så utvecklar sig att han växer om alla sn ARSA ONS ASSR ESS SUGEN Tan fnk att tot hard att atunka P2. 4