Aftonbladet – 16 december 1871, sida 2

jet utmärker hans skildringar af naturlifvets örelser och stämniogar, mot hvilka sistnämnla, sådana de förekomma t. ex. i ett stycke alladt Vintervälde., vi dock skulle vilja öra den anmärkningen att Naturen er skjön kun ved hjerternes slag, som en blomst på den elskedes brysts — ned andra ord, blott naturbeskrifning, den nå vara än så skickligt utförd, lemnar egentigen ingenting i behåll, såvida ej de menskiga sinnesstämningarne derigenom på något ätt symboliseras, ty lika visst som måleriet, m det, enligt den kända beteckningen, vill rara ett sturt poem, blott blir kallt allegoiserande; lika visst blir det poem, som vill rara en talande dukmålning, blott en matt ch liflös skildripg. Att införa persovifikajoner sådana 2om Vintern och låta denne -mörke, väldige monarko, sitta bland norrskeneflammor och hålla patetiska föredrag, orde ock tillhöra en något urmodig genre. Vi ha gjort denna lilla anv ärkning, för att cke nttömma oss i blott loford. Kunde möjigen än flera göras, äro dock förtjensterna så öfvervägande, att kritiken gerna må nedägga sin talan, och det är oss ett nöje att till det allra bästa anbefalla denna diktsaming, som afslutas med åtskilliga särdeles tajangfullt utförda efterbildningar af Chamis:o, Anastasius Griäno och änna några tyska skalder. Häftets typografiska drägt är ovanligt vacker. William Shakspeares sonetter, hu svenska återifaa af Carl Rupert Nyblom. (Upsala, W Sebultz.) Det är att önska, att denna företeelse icka nå skymmas undan af de efomera produkter, om i dessa dagariså riklig mängd strömma fram, och vi för vår del skyrda att fästa ullmänhetens uppmärksamhet på denna geligna samling, hvars införlifvande med vår itteratar fyllt en obestridlig lucka. Utom let stora poetiska intresset vid Shakspeares sonetter, som i tankedjup, färgrikedom, bevag och harmoni troligen icke ega många ootstycken, erbjuder sig ock här ett spörsnål af rent personlig natur. Största antalet L dessa poem (125 at 154) visa sig nemlisen vara tillegnade en älskvärd ung man af örnäm börd och hög social ställniog, men åfängt ha Shakspeares kommentatorer sökt somma underfund med hvem denne bedårande ynglivg varit, inför hvilken den store skallen böjt sig med beundran och tillgifvenhet. Ån i dag är gåtan ej löst och lär väl aldrig bli det; att emellertid föremålet för all denna ryllniog varit en verklig person och ej, såsom några antagit, blott fingerad, blir af prof. Nyblom, som i en inledning utförligt behrndiat frågan, med goda skäl ådagalagdt. Som prof på den talangfulla öfversättningen, hvari man finner återgifna äfven de kärnfrieka, orisinella uttrycken och ordsatällningarne hos kalden, må det vara oss tillåtet att enföra följande sonett (den G5:te i ordningen): När brong, sten, jord, ja, hafvet utan botten Ej mäkta fly för dödlighetens lott, Hur skall det sköna undgå då den lotten, som mera kraft ej än en blomma fått? O, hur skall sommarns alf ej känna vånda vid tidens hugg, som drabba år på år, när sjelfva klippans våggar icke stånda, Ej port af jern mot slag, zom tiden slår. 0, fruktansvärda tanke! Hvem skall värna All tids klenod från att bli tidens alaf. Hvem skall med makt emot dess snabbhet spjerna? Hvem hindra skönhet från förfall och graf? Ack intet! Blott det undret uppenbarligt, Att i svart bläck din bild skall skina klarligt. Utom de åt den mystiske ynglingen egnade dikterna, hvilka stuadom tydligt syfta på någon personlig erfarenhet, stundom blott äro uttryck för stämningar, som finna sin motsvarighet i karakteristiska ställen inom Shakspeares dramer, eller någon gång endast lägga i dagen den formella färdigheten vid lösningen af ett poetiskt problem, förekomma 26 sonetter till en intagande men farlig qvinna, en dikt i tre fyrradiga jambiska stroter till en ung gosse, samt till slut två allegoriska sonetter, tecknande Amors makt. I alla dessa återspeglingar af ett rikt känslooch själslif, i aenna så att säga poetiska dagbok, hvari diktaren aflagt räkenskap för det som rörde sig hos honom och hans tidehvarf, skall man finna förnyade anledningar till beundran för den store britten, såväl som till erkännande åt den skickliga skaldehand, som verkställt försvenskningen.