Aftonbladet – 16 december 1871, sida 2

LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Dikter al Fjalar. — Shakspearessounet. ter, öfversatta af C. R. Nyblom. — Diverse bekhandelsgoviteter. — Jullitteratur IL. — Masikpressen I — Konstnyheter. Dikter af Fjalar. (Stockholm, P. A. Norstedt Söner.) Med en känsla, som påminner om intrycket af en vederqvickanda vårdag, lägger man denna diktsamling bort, och man återvänder gerna till dessa ur hjertats djup framsprungns sänger, lika fria från affektation som rika på varm hänryckniog och ofta på verkligt fulländad skönhet. Det fordras mod för att hafva talanga, har någon sagt, och i detta till utseendet paradoxa yttrande ligger den bär tillämpliga sanningen atten verkligt poetisk begåfning skyr ej att besjunga det ringa och ofta förbisedda, icke ens att helt och hållet egna sig deråt, med anspråkslös tro att vingarne ej bära till högre flygt. Man skal i detta rätt omfångsrika häfte sällan fions något stycke som går utom hvardagslifvets sfer, bahandlande annat än hvad hvar och en varit i tillfälle att upplefva, men i nästan alla dessa än mildt elegiska, än behagligt idylliska ackorder skall fäsaren anslås af en grundton så djup och sann, så lifskraftig och ädel att författarens ganska betydande formella talang ofta glömmes bort för innehållet; det är med andra ord en fullt kärnfrisk poesi här bjudes, ej ett blott välklingande citterspel. Till stöd för hvad vi sagt tillåta vi oss anföra ett stycke kalladt En sommarqväll i Sachsen. Naturen diktar på sin aftonpsalm, Nu vill jag ut ur stadens tunga qvalm, Der fliten ännu sina trådar tvinnar; Visst är härute enkelt allt och smått, Men solen skiner lika varmt och godt På sämsta torftak som på tempeltinnar, All ängden småler mildt i RR frid, Från slagna ängar går en doft så blid Att vaggas lätt på aftonvindens vingar; Och himlen späns så varm och rosenklar, I bjertat hviskar det om flydda dar, Att det som tusen helgdagsklockor klingar. På åkern redan gula skylar stå, Men fåglar drilla sommarfriskt ändå Ur glada bröst, af toner öfverfyllda. I körsbärsträden invid vägens kant De saftigt svällda bären gnistra grannt, Af blodröd qvällsol underbart förgyllda. Vid a leka några glada små, En trädgård bilda de af sand och strå, Och stor är fald liten blomstersängen. Och hur af fröjd de göra höga hopp. När gårdvarn fått en skara rapphöns opp Och under skall dem jagar rundt kring ängen. Men dunkelt brinner redan aftonskyn, Och skördefolket vandrar hem mot byn Och helsar främlingen med glada miner, Hvar gosses öga ler så hjertangs godt, Som om han nyss sin flickas jaord fått, Och flickans kind som qvällens purpur skiner. Det är en ringa tafla blott, ja väl! Men det finns kärlek der och lif och själ Fast ej i färger skriande och bjerta. Guds frid har strömmat ned från himlens sal, Guds frid har hvilat öfver äng och dal, Guds frid bar smugit in uti mitt hjerta. Man torde utan öfverdrift kunna anse detta poem såsom något i sitt slag ovanligt helgjutet, värdigt att ställas vid sidan af mången berömd mästares produkter. Flera stycken af samma rang kunna i samlingen uppletas, och särskildt innehåller den cykel som fått robriken Rosor och blåklint. Blad ur Ernst H:s dagbok månget alster af beståonde värde. Förf. har der visat sig mäktig att äfven åt den erotiska genren förläna samma milda, okonstladt varma behag som i allmän