Aftonbladet – 16 december 1871, sida 2

STOCKHOLM den 16 Dec. Den ryske kejsarens tyskvänliga tal vid S:t Georgs-ordens fest, hvilket väckt ett sådant jubel i Tyskland, kommenteras nu äfven af de franska tidningarne. Någon synnerlig vigt tillmäta de dock icke detta yttrande hvilket de förklara vara en af dessa vanliga artighetsbetygelser, som suveränerna slösa på hvarandra ända tills det ögonblick, då kriget är färdigt att utbryta, ja, bvilka de, hyllande den Talleyrandska satsen: att språket är ett medel att dölja tankarne, till och med begagna som ett medel att dupera hvarandra. Man är fortfarande äf den tanken, att Tyskjands nya maktställning och dess begär efter Östersjöprovinserna måste leda till förvecklingar med Ryssland, hvilka böra göra det til en nödvändighet för sistnämnda rike att träda i en närmare förbindelse med Frankrike, det enda land, genom hvars allians det kan hoppas att kunna lägga band på den nya kejsarstaters germanistiska sträfvanden. Jemte denna sak och de stormiga uppträdena i nationalförsamlingen, för hvilka vi längre ned redogöra, sysselsätta sig de senast hitkomna Paristidningarne med det af regeriogen inlemnade förslaget om återställande till de orleanska priasarns af den del af deras konfiskerade egendom, såväl löst som fast, hvilken ännu är i statens värjo. Under det hela högern och de orleanistiskt sinnade tidningarna finna det follkomligt på sin plats. åt staten sålunda afbänder sig egendom till ott värde af minst hundra millioner francs ill förmån 19v dö redan förut rika prinsarne, hvilka, om man ville gå riktigt strängt til väga, troligen ekulle få rätt svärt att bevisa att den orleanska familjen pe ärligt och loyalt sätt åtkommit desacima, ser veustern och de cepudlikanska tidningarne saken ur en helt annan synpunkt. Nekaskan ej, att de orleanska priasarne, trots sia upprepade försäkringar tt i allt respektera fäderneslandets vilja, på senare tiden spolat en roll. hvilken visar, stt de äro follkomligt lika makthungriga som bonaparterna. Deras äflsn, att trots sin vifna förbindelse få taga säte i församlingen och från hvilket anspråk de endast afstätt genom Thiers hotelse att i så fall i församingen uppläsa deras afgilna förbindelse, utgör ett bevis på deras lust att få gripa in i det politiska Hivet, der man kan vara viss, att deras anhängare nog skulle bemöda sig att skaffa dem ett framstående rum. Under närvarande förhållande torde sålunda republiken ha mer att frukta för en orleanistisk än en bonapartistisk restauration. De storståtliga förklaringarne om hrr Orlöans oegebnyttiga fosterlandskärlek te sig äfven i en mycket kuriös dager, då man nu ser, att de icke akta för rof att afbända staten, i dess betryckta ställning, ett så ansenligt belopp som de egendomar de representora. hvilka det nu är fråga om att återlemna til dem. Detta ofosterländska. och egennyttiga handliogssätt kommenteras nu efter förtjens i dv franska tidningarne, men dock skarpast af Gambettas tidning Republique Frangaise hvilket gisslar detsamma på följande dräpan de sätt: I fån ieke kpossla, kära fransmän! Alla dessa priosar ha sina räntor och apaneger återgifven döm äfven Frankrikes vildbrädsrika jagtmarker, dess täta skogar, dess feta betesmarker! De tillhöra dem, ceh blot dem, de återfordra sin furstliga egendem, Deras förfäder ha rättmätigt förvärfvat den geaom konfiskation och prostitution, och geson Ludvig XIV och Montespan. Efter tjeguårig landaflykt återvände Toois-Philippea söner till Frankrike. Hvilken är deras första tanke? Gifven oss tillbaka vårt porslin, gifven osa åter våra gods, som man fråntrgit osslo Frankrike är till hälften ruinecadt, dess blod har flatit i strömmar, det har förlorat två provinser. Herrarne af O-.16ans tänka blott på att öka sia förmögenshet. Alla ädla själar sväfvai dödlig oro, man blickar fall af sorg mot framtiden: skall Frankrike åter blifva sig sjelft? Skell det behjerta den senaste tidens hårda lärdomar och göra ett slut på splittringen? Herrarne Orleans låta uppsätta memoranda, i hvilka klarlig2n ådegalägges, att Amboise, Bondy, Joinville, En, Dreux och S:t Dixier måsts återlemnas till dem. Vintern är sträng, snön faller i massor, fångarne på ng lida bittra qval, qvinnorna ogh arasn i förstäderna gråta och bryta allmosans hårda brödj När skall amnestien komma? När skall så mycket e:ände och olycka för oskyldiga offer taga ettslut? Skall man änna rn gång läta dystra exekutiong