Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

mom — — — nn hon började syssla med sin ensa handskkopp, som visst gått upp. Och denna diktaretillvaro för öfrigt, som hoa trodde så fri, så bevingad, den var knappt arnaat än fruktlösa bemödanden att afskaka oli Uiga, tyogande kedjor. Och med honom sirskildt förhöll det sig på det sättet, att han hvarken egde den glöd eller den åskådning, son enj diktare måste hafva. Han var för matt, han var ett barn af sin tid, en del af sa ohällskroppen; och tiden och samhällskroppea voro alls icke sådans. som de skulle vara. Samhällskroppen var bara kött och tiden bara sa, och kött och prosa gåfvo just ingen lirstnft åt konsten. Och vidare anklagade han samhällskroppen för att också vara rutten, och oss i Oricn för att vara, om än icke ruttnade, så dock fö lamade af donna det helas sjukdom, nedtryckta i denna förtorkade tids prosa och med icke nog starks andar för att rycka oss deror, fast kanske icke nog sofvande för att kuvnana fiona oss deri. Emellanåt tyckte han sig också ega ibröstt en stämma, som ville säga helt avnat än hvad hon sade ach som icke kunde få fram en enda ton af det hon ville, emedan naturen sstt liksom ett stängsel för henne. Och till sist beklagade han sig också öfver en vingklippt själ, en viogklippt ande, en åder, som ille bryta sig fram, men icke kunde, emedan den blifvit lifstidsfånge, emedan den aldrig skalle käpna sin tillvaro, utan att på samma gång känna gina fjettrar, emide utan form, ett begär utan kropp, on instängd eld, som icke egde nog kraft att eprävga murarne a? sitt fängelse och som tynade af och domÅnade deribom af brist på loft. Sådan var hans ezistens. Endast en hopplös åtrå efter någon enda, om ock bruten stråle ifrån det sköpas och sannas låga Ingenting annat,