Aftonbladet – 11 december 1871, sida 3

Musikaliska akademiens jubelfest. Den andra af de två högtider, med hvilka akademien firat det lyckliga afslutandet af sitt första århundrade, hade gistlidne lördag fyllt Ladugårdslandg kyrka med så många åhörare, gom utrymmet medgaf, och innebar en musikfest, till hvars rikedom af samverkande krafter blott högst fä konserttillställningar i vårt land torda bafva kunnat förete något motsvarande. På en för tillfället framför orgeln uppförd läktare uppträdde en kör af omkring tvåhundrafemtio personer — medlemmar af f. d. Harmoniska sällskapet, lyriska scenens manskör, en mängd amatörer från musiksamfund i landsorten samt konservatoriets elever — och ett kapell, sjutio man starkt, sammansatt af hofkapellet, medlemmar af Mazerska qvartettsällskapet m. fl. Det hela anfördes af br Normans mästarhand och i festens senare afdelning förstärktes orkestern med orgelackompanjemang, utfördt af hr Heintze. Konserten inleddes med den herrliga Alcestouverturen af Gluck, hvarefter följde Mendelssohns berömda violinkonsert, som återgafs af professor August Wilhelmj. Den utmärkte virtuosens själfulla uppfattning af ämnet, hans gtora ton och fulländade teknik vunno genom denna prestation en lysande triumf. Pauserna cmellan kompositionens afdelningar fylldes af åhörarne med ett sorl af beundran och efter numrets afslutande utbröt en bifallsstorm, tolkande den allmänna hänförelsen. Högtidens senare afdelning upptogs af oratoriet sIsrael i Egypten, af G. F. Heendel, Betrakta vi denne mästares bana och uppträdande, finna vi allt hvad honom rörer tilltaget i kolossala dimensioner. Från spädaste barndom lydande den konstnärliga kallelsen, bemäktigar han sig redan vid sju års ålder ett tillfälle att, trotsande töräldraviljan, hel och hållen egna sig åt musikens värf, med en jernflit utan like inhemtar han ett otroligt kunskapsmått, grundlägger eller leder en mängd konstinstitutioner i Tyskland, eröfrar åt sig Italien genom Rinaldo, kallas derifrån till England, hvarest han på snillets sätt förvärfvar antingen hängifne vänner eller ursinnige fiender, utbyter vid öfver femtio års ålder en konstart, hvari han redan är stor och narenkunnig, emot en annan, genom hvars skapande och fullärdande han gör sig odödlig, arbetar — ömsom höjd till skyarne, ömsom förhånad — med en snabbhet, som blott kan jemföras med hans grundlighet och djup, förlorar slutligen genom öfvermenskliga ansträngningar sina ögons ljus och dör, begråten af ett helt folk, som beafver honom i sitt pantheon. Redan år 1720 hade han genom Esther gifvit en aning om hvad kan säsom det andliga tondramats heros en gång skulle blifva, men först åren 1737, 38 egnade han sig för alltid åt denna riktoiog genom till en början Saul och Israel i Egypten.. Det sistnämnde oratoriet vann under mästarens lifstid aldrig någon större popularitet, men efter hans död blef det dess mera ett vidtfrojdadt och älskadt verk för the million. Bland alla Hendels storverk finnes också ej ett, som i innehbållets och stilens majestät öfverträffar Israelo. Dess skönhet eldar till benndran, dess kraft och sublimitet ingifva andakt och dess utomordentliga stränghet är mäktig att understundom frammana äfven andra rysningar än den musikaliska njutningens. Lika fåfängt, som hos Michel Angelos Moses, söker man hos Händel mildhet och vekare behag, Ej blott den froktansvärda skildringen af Egyptens straffdomar, utan jemväl Moses lofsång andas oböjligt gammaltestamentarligt allvar. De frälstes jubel är inspireradt, sublimt och herrligt, men oaflåtligt tecknas derjomte de slagnes jemmer. Sjelfva slutkören företer denna Hväsidipa karakter och hela tondikten uttalar ej allenast den troendes bergfasta förtröstan, utan äfven hans förkrossande seger och hans förtryckares tillintetgörelse. Körerna äro arbetets starkaste sida och till sitt värde mer öfverlägsna solonummer och ensombler i detta oratorinm, än i något annat af Hendel är förhållandet. Samtliga äro de mästerstycken, hvad beträffar lärdöm och Kombinationgkonst; genom dramatiskt gripande intryck framstår i första afdelningen skildringen af Egyptens mörker och Israeliternes uttåg från det af Gud straffade landet — en bland de snillrikast åvägabragta kontraster, som kan uppletas i något musikaliskt konstverk — samt i den senare denna: Du folken skall slå med lov som af kännare betecknats såsom Hendels förträffiigaste kör,