Aftonbladet – 7 december 1871, sida 3

cp VM VI DU söka att upplösa ett värdes särskuda ol beståndsdelar, det må vara hvad som helst, så oskola vi finna, att deri ingå en mängå andra värI-Iden. Vi skola söka se till, huru det i allmänket -ser ut, när jag sätter en fullbordad arbetsföreteelse under synglaset, och vi skola göra oss reda r i för dess särskilda beståndsdelar. Den första arijbetslönön ät då räntan, d. v. s. godtgörelsen för . värdet af den fasta egendom, som är vilkoret för elatt bedrifva hvilken som helst näring. Är det -t. ex. fråga om en stor fabriksrörelse, så har tili tien börjar fabrikanten antingen köpt, hyrt eller på annat sätt förvärfvat den tiiark, på hvilken han byggt sin fabrik. Gå vi något längrå tillbaka; J upptäcka vi den, som blifvit egare till denna mark, vare sig det nu skett genom eget eHer förfäders tjarbete. Det är naturligt, att äfven han skall hafva J ersättning för detta arbete, om det ock är ärfdt, tloch den ersättningen utgår, äfven den, i forri af -lränta. Här ha vi således ett element af arbete. ; Ett annat är penningräntan, eller såsom den äfven benämnes intresse, jag menar godtgörelsen för de penningar, kapitalisten såsom arbetsgifvare behöf-) ver för att förlägga arbetet, för att inköpa maskiIner, för arbetslönernas liqvideraude, och alla andra omkostnader, innan varan såsom försäld lem;Inar någon afkastning. Dertill koröter en tredje I godtgörelse, som icke heller får förbiseg, och det i lär den, som skall ersätta honom för den amortering Han måste afsätta, icke allenast för att beI täcka mötande olyckor eller ersätta hvad han förIlorar på osäkra fordringar — med ett orå oskadlliggöra alla de vidriga tillfälligbeter, som kunna nedsätta värdet af den godtgörelse han en gång j väntat sig. Aila känna vi, huru vanligt det är att Jen affärsman gör förluster; han måste derföre tänka på att ena året kunna fylla de brister som uppstå ett annat. Hvad ban sålunda af arbetsgodtgörelIsen är nödgad afsätta kan närmast liknas vid en brandförsäkringsafgift. Till allt detta kommer slutligen godtgörelsen för ddirekta tjenster af flera slag, som vi till skilnad från dem vi förut betraktat kunna kalla för lefvande. Dertill hafva vi då att i första rummet räkna kapitslistens eget arbete, såväl det kroppsliga som andliga, och hvarför han icke erhåller någon betalning, förrän den färdiga varan, utlemnad i marknaden och förflyttad till den plats, der den finner afnämgre, blifvit vederbörligen försåld samt försäljniogsbeloppet genom många mellanhänder kommit honom tillgodo. Der är vidare en intelligent mätare, som bestäm mer lönen. Jag vill icke nu gå så långt tillbaka, att jag vill tala om den vid statsförvaltningen biträdande embetsmannens arbete eller om domarens, eller om vetenskapsmannens, ehuru äfven alla de äro medarbetare. Jag vill endast påpeka den omständigheten, att det inom hvarje yrkesarbete ovilkorligen måste finnas en kunskap, som medverkar till det slutliga resbltatet, som arbetar med och som lärer, huru kroppens arbetsförrättningar skola med största fördel kunna utföras. Nödvändigheten af detta andliga biträde är så stort, synneriigast inom den högre industrien, att arbetsgifvaren ofta nog först då kan känna sig trygg, när han med kanske icke ringa uppoffring lyckats förvärfva åt sin verksamhet en person, som med sin högre bildning blott tänker på hans bästa, som med sina andliga krafter bidrager att göra hans arbete så nyttigt som möjligt. Så t. ex. kommer jag ihåg, att jag hört berättas huru utgifvaren af tidningen Times, den största tidning som finnes i Europa och således representerande en högst betydlig yrkesverksamhet, är nödgad att ständigt hafva engagerad en skicklig maskiningeniör, hvilkens uppgift är att följa med och söka för tidningens pressar tillgodogöra alla de uppfinningar och förbättringar i denna väg, som stål till buds. Endast på detta sätt är det nämnde : tidningsredaktör möjligt att konkurrera med alla : sina medtäflare och han får derför heller icke se : på den aflöning, han består denne sin medarbe : tare. Den uppgår ock, om jag minnes rätt, tilll: 1000 pund sterling, det vill säga 18,000 rdr svenskt : mynt. Der finna vi således en medarbetare, som ! icke under vanliga förhållanden synes, men väl tager sin dryga del af arbetets afkastning, och hvars frånvaro skulle verka menligt, då derigenom arbetet skulle blifva mindre effektivt. Slutligen hafva vi ännu en klass af arbetare, som visserligen äro litet mera synliga, men hvilkas verkssmheti dock ofta nog förbises, jag menar deras, hvilka vid ett industrielt företag utföra det egentliga förvaltningsarbetet. Hvar och en arbets-: gifvare, som sysselsätter en större mängd arbetare I och således bar många att vårda och styra, har på !j samma gång en stor mängd ekonomiska förrätt-!q ningar att verkställa. Han måste sätta gig i be-! röring med personer, boende på långt aflägsna Å( håll och till den ändan skaffa gig biträden, som 4 besitta vana och skicklighet vid affärers utförande eller med andra ord kunna inom vissa brancher ! tjena såsom hans ställföreträdare.: I När då ändtligen godtgörelsen för den försålda! produkten inflyter, kan det väl ej sägas vara obil-s 8 I D I 3 Ir ( ligt om arbetsgifvaren för sin egen person kommer i åtnjutande af någon ersättning för all sin möda och all den risk, han lupit. Vi hafva sett buru han på sätt och vis är ställd i sista rummet, under det ati handsrbetaren, han anlitat, erhå!ler sin lön omedelbart efter fullgjordt arbete. Skulle nu icke arbetsgifraren vid den färdigblifna varans försäljning få så mycket öfver, att hans förvaltningsarbete dermed godtgöres, det vill säga att arbetslönen hunne upp det streck, att arbetsgifvaren blir helt och hället obelönad, hvad blir då följden? Jo, att han drager sina kapitsler från det verksamhetsfält, som visat sig så ringa o gifvande, för att placera dem på annat bättre håll. t Ett sådant förfarande är icke allenast icke klanlervärdt, utan fullt berättigadt. Hvarje arbetagiffs vare vet ungefärligen hvad hans arbete är -värdt. Det ställer sig naturligtvis högre än kroppsarbetets värde och öfvergår till och med det rent2 andligas, och det af den orsak, att der finnas många r som täfla om det anliga arbetets förmåner, under let att endast ett fåtal besitter de anlag och den h erfarenhet, som göra dem förmögna att träda i k I h (( a spetsen för stora industriella företag. Ingen må lerför förundra sig öfver, att arbetsgifvaren ställer ina anspråk på godtgörelse för eget arbete temigen högt, utan är det fullt berättigadt, då den törre yrkesidkaren beräknar sin ersättning till lika vöjd med den bäst aflönade bland statens embetsnän. Utfaller der vinst, så är det hans behållling, i motsatt fall gör han förlust, som dock Irabbar honom ensamt, medan alla hans medarbeare redan utfått den ersättning, de beräknat. Så ungefär gestaltar sig förbållandet mellan de d ärskilda medarbetarnes aflöning, om vi söka uppösa arbetet i alla dess särskilda beståndsdeiar, k ch den erfarenhet, vi deraf inhemtat, är icke att mn örgäta, ty det är af stor nytta att se, huru icke It lenast kroppsarbetaren har rätt att göra anspråk iJ å belöning, utan äfven den eller de, som bidraga! Pp tt gifva värde åt hans arbete. Hvad som är gä-) ert är, att så som samhällena hittills varit och ? 10 organiserade, är det endast och allenast proil iten som förökar hvad jag i början af mitt före ja rag benämnde lönefonden. Hade industriidkaren! cke någon förtjenst af all sin möda, skulle det ic Idrig falla honom in att till det allmännas gagn i nvända sin egendom, och då skulle icke heller is önefonden vinna någon tillökning. Hvad som derir mot är i ett ständigt stigande, det är arbetarnes H ntal, och följaktligen skulle arbetsvärdet så sjunka . m tt det gnart sagdt icke blefve något värde alls, det : ir ill säga, samhället skulle skynda sin undergång till u nötes. Det är således den store industriidkarens di esparingar, som till stor del betinga den fattiges, en ringas tillvaro, och ju mera den store sparar, ki esto bättre blir det för den ringa. d Det finnes en afskyvärd fördom, som ofta upph epas såväl i tal som skrift, nemligen den, att den er nes död skulle vara den andres bröd och tvärtai m. Historien har ingen större lögn att uppvisa, kt n denna. Visserligen gifves det enskilda fall så på eskaffade, att vi i vår kortsyntbet kunna vara uti öjda tro, att så är förhållandet, men vi beherrni kas då af en stor förblindelse, ty alla äro vi på af et innerligaste beroende af hvarandras välfärd. va ör tillfället kan den ena rida upp på den andreg di ekostnad, men liksom vågorna i hatvet endast för ut Ja OLMA I SalveL! 5 AA ed EE rom ja