Aftonbladet – 6 december 1871, sida 3

Fe ee ROR Se PT veri eller annat ofog. SEKO rRNARTRNR Strödda underrättelser. Naturfenomen. En natt på Vesuvius under eruption. Esa korrescondent till den engelska tidskriften Athergam gör följande målande skildring a ett besök, som han jemte ett par följeslagare nattetid gjort på Vesuvii krater: Som natten var utmärkt vacker med nära fullmåne, beslöto vi — så börjar korrespondenten — att begagna tillfället för att bg ett lika sällsynt som på starka intryck rikt försök, en nattlig färd till den eldsprutande bergskäglans topp. En vagn förde D, K. och ea korrespondent till Resina vid foten af berget kl. 10, och efter en rack vandring upp till eremitaget befuuno vi oss vid midnatt vid den långsamt sig närmande ändan af en af lavaströmmarne. Här satte vi oss i de beqväma urholkningarne efter innevarande års föregående lavaströmmar, uppvärmda af den glödande massan ungefär tretio fot ifrån oss, betraktande, huru den framskred. Hela den scen, vi då bevitnade, hade någonting icke naturligt i sitt utseende — icke i meningen öfvernaturligt, utan tvärtom i meningen artificielt eller menniskoarbete, Den liknade ett stort pyrotekniskt skådespel; lavamassan framför oss med sin afsvalnande yta af aska och sina glödande remnor liknade mycket den rykande askan efter en stor lusteld; under det att ofvan oss den lilla kraterns eldqvast och de oupphörligt upprepade utsprutningarne från den större mynningen på detta afstånd liknade fyrverkeri; den sistnämnda i synnerbet bade mycket tycke af hvad som är bekant änder namnet guldregn. Tidtals sköt en tjock pelare af svart rök, åtföljd af framblixtrande Nifliga lågor, upp från bergets topp och förlänade skådespelet en hemskare karakter. Andra tankar uppstodo. när vi fortsatte vandringen utmed lavaströmmen och sågo denna hvitglödgad och fullkomligt flytande strömma ut ur remnorna på askkäglan, under det att eit aflägset mulraede hördes, hvilket utmärkte de tidtäls skeende utsprutningarne från toppen. Ingen, som har sett utslaggniogen ur en masugn, kunde undgå att förvånas öfver likheten, mellan det skådespel, man der får se, och det vi nu bevitnade på Vesuvius, ehuru detta senare var ofantligt mycket mer storartadt. Här kunde man verkligen inbilla sig, att de gamle jättarne arbetade i sin smedja: vi hörde bäljens djupa pustände; vi sågo gnistrorna kastas ut ur skorstenen; och nedtill sågo vi den smälta metallen utströmma; under det vi stodo der lyssnande nåddes i den stilla luften våra öron af de aflägsna tonerna från en skara arbetare i stenbrotten, hvilka sjöngo en af de förunderligt vemodiga neapolitanska sångerna, liksom vore det de smidande jättarnes underjordiska korus. Öfver 083 lyste månen med ett klart grönt sken, och bakom låg den vackra golfen, med Ischias och Capris skuggiga former svagt aftecknade, under det att en lång balfcirkel af irrsken; som glimmade utåt kusten, utmärktelandsvägen till Neapel, Portici och Recina. Vandrande mellan de båda nya lavaströmmar, som höllo på att möta hvarandra på ett ställe på sjösidan om den höjd. på hvilken observatoriet igger, började vi klättra uppför den branta sidan at askkäglan för att bana oss väg till den stora kratern. Sedan vi lugnat vår bärares fruktan (han bar våra filtar och några förfriskningar) med löftet om några extra francs — tre voro tillräckliga att förmå honom att följa med, ehuru han i den mest hjertslitande ton bedyrat, att det vore en säker död att våga sig dit — vandrade vi i en timmes tid oupphörligt framåt och stannade derefter vid den lilla kraterns fot. Vi kunde nu icke se källorna till någondera lavaströmmen, men den nedre ändan af den, som utflödade från en punkt nästan i Åtrio del cavallo och hvars fruktansvärda lingringar, då han sakta men säkert rullade fram begrafvande och härjande allt i sin väg, vi hade stannat och betraktat, då vi passerade dem på några fots afstånd, tycktes nu ha nått fram till den andra strömmen och förenat sig med den, så att den väg, yi tagit vid uppstigandet, var fullkomligt afrpärrad af en brinnande flod. Under det vi stannade på denna punkt, hade vi kanske den vackraste och effektfullaste anblick, ty den rökmassa, som uppsteg ur den lilla kratern, visade sig i sin verkliga storhet, och det som sett ut som lågor befanns, då man såg det tydligt, vara tjock rök, upplyst af återskenet från elden inne i kratern. Den väldiga kratern tycktes göra kraftigare Ttsprntningar; icke blott fin aska, utan äfven hvitglödgade stenar slungades upp vid hvarje utbläsning och föllo ned rundt omkring kanten af kratern, under det att hela berget skalf under oss likt ett skepp, som stampar i hög sjö. De nakna klipporna på den gamla halfkratern, Monte somma, sågo temligen spöklika ut i månskenet, och intrycket förhöjdes af det dofva eko, hvarmed de efter en paus skickade tillbaka ett svar på det dån, som åtföljde hvarje utsprutning af stenar från Vesuvius: den utlefvade, halft begrafna modren tycktes sympatisera med sin ättläggs vilda lek. Från denna punkt vandrade vi (kl. omkring 3) till den linie, der den fina stoftlika askan börjat — omkring 100 fot från den stora kraterns kant. Här fäste bäraren i ängslig ton vår uppmärksamhetpå, att en mängd rödglödgade stenar lågo omkring oss, nyss utkastade ur kratern. Hans fruktan var dock ej nog stor att förhindra honom att tända sin Få a på en af dessa, hvilken var 8 fot lång och 2 fot bred och skulle hå varit obe: haglig att råka ut för, då han föll ned från en höjd af 400 fot. Vi befunno oss i, kraterns södra sida, der jemförelsevis mycket få af dessa stenar slogo ned; och efter en liten rådplågning beslöto D. och jag att stiga upp ända till brädden, för att få kasta en.blick på hvad som försiggick der inne. Oroligt iakttagande de stensrs riktning, hvilka utslungades genom två explosioner, som inträffade, under det vi stego uppåt, uppnådde vi den efterlängtade kanten och skådade in i kratern. Ingenting annat syntes än täta moln af svafvelhaltig rök, hvilken halfstekte oss. Vi kommy öfverens om att afvakta en explosion och derefter drågå oss tillbaka. Den kom med en för färlig skakning, mycket lik den man känner, när man befinner sig under däck på ett örlogsfartyg, då en saifva afskjutes. De hvitglödgade blocken och, stenarne samt rödglödgad aska skötos upp i luften från ett ställe icke 100 fot framför oas i en. tjock pelåre Och föll lyckligtvis ned på andra sidan om kratern: nu sprango vi skpddsam ned. Under det att vi nedstego på den fina askan på den Pompejanska sidan af berget, sågo vi nya explosioner, 2 hvilka en vidt och bredt öfversållade med aska och glödande stenar den sida af kratern, der vi hade stått. Ehuru det genom påpasslighet skulle vara möjligt att nndgå att bli träffad af någon af de större stenarnö; när pn skur slår ned omkring en, vet jag dock ej, i hvad mån det anses rådligt att våga försöket, och var derföre gancka gal att ingen föll på södra sidan om kratern, medan vi stodo der. En snabb nedstigning förde vårt sällskap til Resina, när klockorna slogo sex, och efter att ha Hrärclit kate åkte vi tillhaka till Naanol