Aftonbladet – 5 december 1871, sida 2

Nå, Knut!s Jjöd i detsamma åter basrösten, denna gång inne ifrån förstugan. hb Jag kommer straxt. Gå förut, svarade an. Jag skulle gerna vilja hjelpa dig,, fortfor han derefter, igen seende på mig; men saäpnerligen jag vet, huru det skulle kunna gå till.. Jag kunde gå ärenden ät herrn och borsta och göra hvad som helat, anmärkte jag. Jag skulle med andra ord tsga dig till betjent,, sade han godmodigt. Men det har sina svårigheter, ser du; ty för det första vet jag platt inte, hvad jag skulle gifva dig att göra, och för det andra ännu mindre, hvad jag skulle gifva dig att äta. Det är just inte något särdeles bra-matställe hos mig, skall du veta, min unga gök. Jeg frukosterar inte alltid och superar mycket sällan. Middagarne är det då vanligen ordentligt med; men då brukar jag också vara så hungrig, att det knappt finns en såsdroppe qvar på tallriken, när jag slutat äta, och — om jag ou skulle hafva mig en betjent, så kunde han inte få annat än hvad jag lemnade. Detta var då inga lysande utsigter. Jag såg dystert ned på gatstenarne. Du ser ut som du tyckte, att den sysslan inte vore särdeles fet, skrattade han. Jag förvånade mig öfver, att han kunde skratta, och jag förvånade mig öfver att han kunde hafva det på det sättet, när han säg så rik ut. Men, återtog han, fast jag har det stäldt på det sättet, så är det dock ännu trasslisare för dig, din lila vildfågel, och som himen inte bebagat utrasta mig med ett tilläckligt qvantum is innanföre refbenen, så vår det inte riktigt ledigt för mig att låta lig flaxa af och förmodligen blifva vingbruen, um vidare... Hvar har du ämnat blifva natt ?