Aftonbladet – 4 december 1871, sida 3

Till ofvapnämnde genmäle tillåta vi oss att bifoga några anmärkningar, genom hvilka vi skola söka visa, att de i vår anmälan af ifrågavarande arbete förekommande yttrapden dm ortodoxien icke voro alldeles o,sfo. gade. Insändaren anmärker, att tppenbärelse; innehåll icke på ett ful tillredsställarde sätt kan innefattas j nägra menskligt jordiska tankeformer, Och likväl gör den kyrkliga ortodoxien menvniskans salighet beroende af antagandet af vissa menskligt jordiska tankeformer såsom t. ex. lärorna om treenigheten, Kristi gudom, arfeynden, försoningen. Alla desea läror fordrar kyrkan att mean skall antaga och tro, så vida man skall hafva någonting att hoppas af ett lif efter detta, Man måste med ett ord framför allt vara bekännelsetrogen,. Fordran på bekännelsetrohet, på ett oföränderligt fasthållsnde al vissa renlärigan trossatser inskärpes bittida och sent af ertodoxiens sakförare. Talar man till den ortodoxe om den tro, som är lefvarde och verksam i kärlek såsom den enda nödvändiga, så svarar han: ingen kan hafva en sådan tro, som icke först och främst tror, att i Guds ena och odelbara väsen inrymmas tra gudomliga personer, och att den andre i ordningen af dessa personer antagit menniskonatur för att genom sin död för sona menniskornas synder. Gifver man honom det svar, att kritiken uppdagat, att Kristus sjelf och. de nytestsmentlige förfat tarne icke veta af någon gndomlig treenighåt, ännu mindre göra trön på densamma till ett vilkor för saligheten, så skall han svara med harm, att kritiken för att vara till någon nytta måste vara en bekännelsetrogen kritik. (ett begrepp af ungefär samma slag som begreppet fyrkantig cirkel). o Frågan är nu: i hvad förhållande står denna dogmtro till menniskans förnuftiga natur? För att finna svaret härpå torde betraktandet af de dogmer, eom närmast röra menniskan — dogmerna om arfsynden och Frspringen — lämpligast tjena till utgångsuakt. F Angående arfsynden lärer kyrkan, att alla menhiskor födas i synd, äro falla af ond lusta och begär, att denna medfödda sjukdom eller arfsynd är en verklig synd, och fördömer under Guds eviga vredealia, hvilka icke genom dopet och den Heliga anda blifvit födda på nytt (Augsb. Bekännelsen 2 art.), att detta onda är ett hela naturens och alla krafters, men i synnerhet de högre