Aftonbladet – 4 december 1871, sida 3

seende på de religiösa frågorna framställer ree kortligen på följande sätt. Den öfvernaturliga uppenbarelse,, gom ortodoxien föregifver sig ega och som hon vill vidhålla, består uti vissa berättelser och teorier om uppenbarelser för ett per tusen år sedan, hvilka ligga alldeles utom hennea personliga erfarenhet. Det naturliga förnuftet, samvetet och känslan, som rec. med allt skäl kad lar menniskans högsta och ädlaste förmögenhes ter,, men som deremot ortodoxien på allt sätt misstänker och söker nedsätta, stå enligt kyrkolärans påstående i alldeles intet inre förhållande till den föregifna uppenbarelsen, och deras verk4 samhet tages ej i anspråk när det gäller att tillegnal sig den kyrkliga kristendomens innehåll. Klart är det då, att ortodoxiens religiösa öfvertygelse alldeles icke innefattar ett personligt, på egen erfarenhet grundadt Gudsmedvetande, att den icke är någonting annat än en blott utvändig blind auktoritetstros. Sådan är enligt rec. den religiösa tro, som kyrko läran föreskrifver; sådan den religiösa ståndpunkt, som ortodoxien intager. Och i sanning, den är afskräckande. nog, den bilden; den förtjenar ej bättre namn än yrånghet; den är den allra största kontrast till Jesu Kristi egen lära; den är af sådan art, att insändaren ej ett ögonblick tvekar att instämma i rec:s förkastande och bekämpande af en så beskaffad kyrklig ortodoxi, när elst och hvar helst den än framträder. Men fråga är, om denna bild af den kyrkliga kristendomen är träffande och sann. För enhvar, som eger bekantskap med kyrkans tro och lära, är det tydligt nog, att så ej är förhållandet. Vare sig att rec. verkligen icke eger bättre kännedom om det ämne, han behandlar, eller ban i ett visst intresse afsigtligt mer eller mindre karrikerar detsamma — vi lemna detta derhän, men hoppas helst det förra — onekligen visar sig hans egen skildring af ortodoxiens vrånghet sjelf vara förtjent af att betecknas såsom vrång. Rec, har i sitt nit mot ortodoxien förfarit så, att han målat den onde på väggen för att få piska honom, Kyrkans mening om ifrågavarande ämne visar sig för enhvar, som verkligen tager kännedom om densamma, vara den, att den öfvernaturliga uppenbarelsen med sitt ljus och lif väcker, belyser och stegrar samvetets verksamhet, den ansluter sig just till menniskobjertats religiösa anlag, dess medfödda behof af Gud, och tillfredsställer detta hjertas förut oförstådda trängtan efter försoving, frid och kraft. Om ock uppenbarelsens innehåll ej till hela dess konkreta oändliga fullhet låter sig klart begripas af förnuftet och ej heller på ett fullt. tillfredsstöllande sätt kan inrymmas i några menskligt jordiska tankeformer och uttryck, kå framstår det dock såsom en den ådlaste och högsta visdom om blott förnuftet låter sig bestämmas och ledas af den sedliga dragning, som ligger i dess eget väsen, och om det fördomsfritt öppnar sig för uppenbareleena ioflytelser. Den kyrkliga kristendomen är således af alldeles gamma mening, som rec. uttalar i de orden; uten förnuftets, samvetets och känalans verksamhet finnes intet personligt, på egen erfarenhet grundadt gudsmedvetande. Långt ifrån att de der uppenbarelserna för ett par tusen år sedan skulle ligga utanför den kristnes personliga erfarenhet förhåller det sig fastmer så, att de gu-. domliga verk och vitnesbörd, som för årtusenden sedan uppenbarats på jorden till vårt slägtes frälsving, och om hvilka kristenheten i den hel. skrift eger den pålitligaste urkund, än alltjempt bevisg sin lefvande, personligheten omskapande kraft på enhvar, som på allvar dermed inlåter sig, och träda bärigenom i det allranärmaste förhållande till menniskans personliga lif. Så omsätter sig den utom oss historiskt gifna gudomliga uppenbarelsen till en inre erfarenhet och blir på sådan väg den kristnes mest personliga besittning. Just deruti att uppenbarelsen sålunda ansluter sig till den menskliga personlighetens innersta kärna och fyller dess djupaste behof eger den kristne ett det yppersta kriterium på dess sanning och gudomlighet och på samma gång den egentliga grunden för sin vissa öfvertygelse om uppenbarel!sens verklighet. Så erkänner kyrkoläran den menskliga personlighetens religiösa betydelse, såsom t.ex. särskildt läran om den hel. Andes inre vitnesbörd nogsamt ådagalägger. Hvad hon deremot förnekar är att förnuft, samvete och känsla, skulle ensamma vara rätta källan till sann religiös insigt och religiöst tänkesätt, att vi endas! genom dessa medel lära känna hvad som är sannt, rätt och godt och att de i och för sig äro de som skola vägleda 088. Detta synes vara rec:s åsigt om saken. Dessa personliga förmögenheter äro visserligen för hedningen den bästa honom tillgängliga religionskällan, och ingen, icke heller MT OIATAR bestrider den stora pedagogiska och sedliga betydelse, som de i hednaverlden visa sig hafva; om ock tillika otillräckligheten och grumligheten af denna källa mer än nog ådagalägges af hela hednaverldens historia. Dock äfven för den kristne ega både förnuft och samvete den allrastörsta betydelse. Vis serligen förhåller han sig icke så till dem, att han helt anspråkslöst — eller högmodigt nöjer sig med. deras ljus under tillbakasättande eller förkastande af uppenbarelsens; de äro dock alltjemnt, dessa personliga förmögenheter, för den kristne äfven när han kommer som längst de af Gud sjelf gifna och anvisade käril, som hafva att mottaga och låta sig fyllas af den gudomliga uppenbarelsens ljug och lif. Sådan är den kyrkliga kristendomens. ständpunkt. Och den ståndpunkten intager jemväl förf, af det ofvannämnda, at rec. anmälda arbetet pr den kyrkliga psalmboken. Att han således från T kyrkans psalmbok vill utesluta alla såd?ga sån; er, hvilka med ignorerande af den kristna appe relsens ljus och lif besjunga erfarenheter om egentligen hemtats ej från den kristoa kyrkans utan från den fromma he3endomens religiösa lif, det är såsom ock reg. bjelf är villig att medgifva den kyrklige, förf. alldeles berättigadt, så mycÅket mer som ett motsatt förfarande skulle göra Å hans teori för den kyrkliga psalmboken ej endast okyrklig, men ock principvidrig och ovetenskaplig. — Till slut ännu blott ett ord! I fråga om förf:s gravskning af det sätt, hvarpå våra äldre psalmer i 1819 års psalmbok blifvit omredigerade, yttrar rec. visserligen, att förf. till en del ogillar de förändringar al den originala psalmtexten, man dervid tillåtit sig men nämner sågom grund för detta ogillande endast utestutandet af djefvulens namn i vissa äldre psalmer — en omständighet, Bom i förf:s I psalmgranskning intager en mycket underordnad ställning och betydelse. Ett sådant rec:s förfas rande förefaller temligen omotiveradt och är egnadå att gifva en skef föreställning om karakteren af det arbete, som är föremål för rec:s anmälan. Upsala den 24 Nov. 1871. U. E, Uliman. Till ofvapnämnde genmäle tillåta vi oss att bifoga några anmärkningar, genom hvilka vi skola söka visa, att de i vår anmälan af ifrågavarande arbete förekommande yttrapden om ortodoxien icke voro alldeles 0 sfo. oada.