Aftonbladet – 2 december 1871, sida 3

Beecher Stowe, Roaenrödt tyranni. — Ett erd om grundräntorna. — Lundeqvistska editionen af Sverige: rikes lag. — Kyrkolagsedition. — Jullitteratur I — Bokhandelsnyheter. — Litteraturoch konstnyhete: från atlandet. Civilisationens historia i England af Henny Thomas Buckle. Öfversättning af O. W Ålund. Första häftet. (L. J. Hierta: .förlagsexpeditior.) Åro mennisko samhälls föj krligen äfver sade betämdea eu af slnmtomst?, — anställer itt arbete a teoen elix en öf Med denna fråg författaren som en i en undersökning, hv logiska eller filosofiska ännare mäste förafalia som ett cerhördt vägspel, påminnande om när Bita a Vernlam för inemot trebundra år sedan fruvkastade sin åsigt att Sokrates, Plato och Aristoteles med sin spekulation fört filoscfien utom dess tillbörliga gränser och att forntidens största fil fer voro Thales, Haråklit och Demokrit såsom man hitt benämns dessa gamle tänkere. Och n någon sagt till Buckie: ,Hvilka befängda idear! Ingew delar er öfvertsgel e och ni är ensam mot hala veriden! — så skulla han säkert, i likhet med Baca, svarat: Så mycket bättra. Det är just hvad ju; begär. Menniskors allmänna åsigt är för mig en så litet. betydande auktoritet, att hvarhelst jag träffar på personer, som mycket högt och dyrt försäkra rågonting, anar jag genast att motsat ea är det sinbå. Den atenaren, var ganska föronftig, som vii hopens bifall frå gade: hvilken dumhet har jag nu sagt?. Att vilja efsöra Hurnvida. Bockleskall blifva af samma sterartade betydelse på sitt område, som Baco iå sitt, vore att inlåta sig på de ofruktbars profetiornas område, mena äfven om man hos Buckle, liksom hos den andre store realisten, hviken vi tillåtit oss.jemföra honom med, skulle upptäcka ensidighetår och öfverdrifter, så må man dock batänka, Att älven det peradoxa i originella andars litterära testamenten alltid, genom sin väckelse till nya undersökningar, visat gig mera. fruktbärande för menskiighaten än älven den mest vackra auktoritetstros nötta lexa, och man kan sålunda gerna antaga att det svillrika verk, co n fått titeln C vilisationens historia i Eogisnd., skall genom sina många nya uprslag bli för den allmänna historieskrifnicgen verkligt epokgörande, och detts icke minst gecom sin filesofista grundäskådning: oppositionen mot ett sf de mest ofta upprepade filosofiska axiom, viijsns fribat, och i sammanbang dermed den få statistiska siffror hvilande satsen, att merniskornas förbrytelser ba gin gruod icke så mycket i individernas laster som i det sambällstillstånd, hvari hvarje särskild individ blifvit försatt, att samhället förbereder brottet, och individen blott är ett verktyg Fretaude vore att återgifva något stycke at den iga detuktion, hvarmed förf. tillbar såväl filosofernas lära om en fri vilja som. teologarnas om en predestination, men vi skulle blott stanna i valet och qvalet, och rsdrags derför att gifva några antydninngar om författarens uppfattning af de moraliska och de inteliektnella lagarnes invertan på samhällets utveckling. Hvilken af dessa den andliga utveckliogens delar eller element — frågar sig fö är den vigtigaste?, Då utvecklingen sjeif är resultatet af deras förenade verksninhet, blir det nödvändigt att utröna hvilkeadera af dem verkar kraftigast, på det vi må underordna dat lägre element-t under det högres lagar. Om civilisationens framåtskridande och mensklighetens lycka mera bero på menniskornas moraliska känslor. än på deras förståndsodling, måste vi naturligtvis mäta samhällets utveckling efter dessa känslor, medan vi å acdra sidan, om denna utveckling bufvadsskligen beror på derasförståndsgåling, mäste taga deras kunskäpsförråd och framgåogen af hela deras intellektuella verksambet till måttstock. Så snart vi känna den relativa kraften af dessa båda beståndadelar, skola vi behandia dem efter den vanliga metoden för sannicgens uppdagande, det vill säga vi ekola betrakts resultatet af deras förenade verksamhet såsom lydande den mäktigare delens lagar, hvilkas operationer tillfälligtvis störas af den svaga delens underordnade Isgar. Straxt vid början af denna undersökning mötas vi af en första svårighet, som har sin grund i det lösliga och sväfvande sätt, hvarpå språket användes vid bshandlingen af ämnen som forära den största noggrannhet och bestämdhet.. Ty uttrycket moralisk och intellektuel utveckling föranleder lätt ett allvarsamt misstag. Att döma a? det sätt, hvarpå det vanligen användes skulle man lätt falla å den tron, att menniskans moraliska och intellektuella förmögenheter, med, civilisationens fortgång, af naturen skola blifva skarpare och pålitligare än de voro förnt. Dat är möjligt att så är, men det har aldrig blifvit bevisadt. Det är möjligt att, om vi jemföra längre tidsperioder, bjernans omfång, i följd at några ännu okända fysiska orsaker, i allmänhet småningom blir större, och att själen, som verkar genom bjernan, äfven obersocde at uppfostran tilltager i förmåga och säkerhet. Så stor är dock ännu vår okunnighet Om naturlagarna, och så fullständigt trefva vi ännu i mörkret i afseende på de ometändigheter som bestämma den ärfttiger fortplentoingen af karakter, lynne och andra personliga egendomligheter, att vi måste anse det påstådda framåtskridandet som någonting mycket tvifvelaktigt och på vårt vetandes nuvarande ståndpunkt ej kunna med säkerhet. antaga, att menniskans moraliska elier intellektuella. förmögenheter undergått någon varaktig förbättring, lika litet som vi ha något afgörande skäl att säga, att dessa förmögenheter äro större hos ett barn som födes i den mest civiliserade delen af Europa än hos ett som ser dagen i den vildaste d len af ett barbariskt land. . Menniskars moraliska och intellektuella framåtskridande må derför vara hvilket zom helst, är det dock ytterst ett framåtskridande ej i naturlig förmåga, utap, så att säga, i tillfälle, det vill med avdra ord säga en förbättriog af de omständigheter, bhvarunder denna förmåga eiter födelsen träder i verksamhet. Här ligger således hela sakens kärna. Det är ej ett framåtskridande i inre förmåga, utan i gynnsamma yttre omständigheter. Det barn som födes i ett civiliseradt