Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

för att vid hvarje tillfälle, som hon kände sig befriad ifrån denna mäktiga tyngd, åter svälla ut till sin ursprungliga form och lyckliggöra vissa dertill lämphga medlemmar af menniskoslägtet med sin tillvaro. Och som såväl jag som alla de öfriga innevånarne i herr Laurens Peterzens skolsal tillhörde antalet af dessa lämpliga medlemmar, så inneslöt det röda baset liksom tvenfie verldar för honom. I. den ena, som utgjordes af familjens fyra gemensamma rum, var han spakheten sjelf. Här rörde han sig med tysta steg, talade mildt, såg ännu mindre ut än han verkligen var och smålog undfallande. Men i samma ögonblick, som han kom intill dörren, som ledde ut till hans andra verld, skolsalen, så började han sin förvandling. Han satte nu fötterna på ett annat sätt i golfvet, rätade vpp sitt hufvud, sträckte upp sin lilla lekamen till högsta höjd, Öppnade dörren, växte ytterligare både på längden och bredden under passsgen öfver tröskeln och steg så ut till oss med sin herrskarespira, den stora, runda pinnen, och en hållning och en uppsyn, som tycktes säga: Sen hit på mig och knysten mot min vilja, om I vågen!, — en uppsyn och en hållning, som hans Ulrika en gåog genom fönstret midt emot råkade att blitva varse, och som kom henne att af bitter bestörtning tappa den stora mjölkbunken, som hon höll i handen. — Herr Laurens Peterzens natar var, med få ord sagdt, en intressant dubbelnatur, i sina metamorfoser smått erinrande om folkssgans Askunge — eller — för att uttrycka mig på ett konventionelt språk, som icke stöter den fina verlder, ifall den fina verldea är så graciens2 att vilja taga notis om mina små händelser — om folksagans Cendrillon, som på ett ett visst klockslag blef förvandlad till