Aftonbladet – 30 november 1871, sida 3

en ståtlig prinsessa för att sedan ånyo vid ett visst klockslag återtaga sia förra anspråkslösa skepelse. Denna dubbelnatur hade icke öfvergått i ar? till min Lydia. Hon var i stället oföränderlighaten sjelf. Sådan jag lemaade henne, sådan återfann jag henne. Ständigt samma min, samma lynne, samma grönrutiga klädning ech samma gula kråka så länge sommaren räckte, samma näsduk med sin lilla röda bård, så länge den möjligen kunde vara, med ett ord samma trogna fasthållande vid allt, ifrån och med skrofelsvulnaden i öfverläppen till och med mig, seGan hon en gång kommit att taga mig i sitt beskydd. Vår närmare bekantskap blef formerad under en skolraset, och gick till på det sättet, atthon räddade mig undan Måns och en annen af mina större skolkamrater, som beslatit lära mig att gå på händerna med fötterna i vädret. Efter detta blef jag henna särdeles tillgifven och höll mig mycket gerna i hennes närhet, och som min natur vid denna tid var lika mycket fallen tör att krypa bakom någon som hemnes var att få stå framför, så kommo vi att passa alldeles förträffligt ihop, och då hon slutligen, en gång, när jag blifvit dömd till att sitta öfver i skolan och försaka min middag för de välsignade bokstäfvernas skull, kom och smög till mig en reel smörgås, så fullbordade hon helt och hållet eröfringen af mitt unga hjerta. ih Vi började derefter så småningom att leka ihop. Hon körde mig med tömmar, utan piska, och dessemellan togo vi os3 före att bygga en fästning i leran, och när den var färdig, så kysste hon mig för första gången och gaf mig hälften med af en stor kringla. Och så fick jag emellanåt komma in till hennes