Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

mean föll på den idn att låta mig försöka mig i en tredje slags sysselsättning. Denna bestod i att gå ärenden. Jag bar pämnt, att jag i allmänhet icke tyckte, att trakten var hvad man kallar leende, och specielt mins jag, ätt hvarken skogen, med sina mörka buskar eller de ödsliga klipporna på andra sidan logo emot mig, när jag i skymningen helt ensam passerade dem på återfärd ifrån mina första ambassader. Det var troligtvis också detta, som gjorde, att jag tillryggalade dessa kusliga spatserturer i vildaste fyrsprång, och sålunda kom att fallgöra min beskickning på en otrolig kort tid, något som i sin ordning förorsakade, att jag, i betraktande af denna min stors skyndsamhet, blet ansedd såsor den lämpligaste personen på gården för att springa jr och följsktligen ouppbörligt använd ertill. SJUNDE KAPITLET, I hvarja mörker låter dock himlen förr eller senare någon liten ljusstrimma falla, och en sådan liten ljusstrimma fick också jag efter någon tid. Denna uppenbarade: sig i skepnaden af en flicka. Hon var ett par är äldre än jag och bödde i det röda huset, der jag inbemtade mitt första bokliga vetande. Hennes pappa var ingen ringare person än den lilla trinda figur, som försökte bulta bokstäfverna in i mitt hufvud, och af honom hade hon förmodligen ärft sitt lilla runda ansigte och sitt röda småkrusiga hår, hvaremot heznes lifliga, bruna ögon tydligen förskrefvo sig ifrån hennes mamma, Hennes förnamn var Lydia, hvilket hon också erhållit af sin mamma, som i sin ungdom lifligt intresserat sig för en person med detta namn, om hvilken hön läst en otroligt rörande och intressant berättelse, och hennes tillnamn bade