Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

FEMTE KAPITLET Trakten omkring honom harmonierade till en viss grad med honom sjelf. Det var en väldig, men sträng, allvarlig och otillgänglig trakt vid kusten af Saltsjön. Vi bodde-ofvanpå-en: ås, som sluttade ned emot hafvet; Sluttningen, som började alldeles utanför vår gårdsgrind, var stenbunden och här och der bevuxen med späda granar samt hade ett ofruktbart och fattigt utseende. Nere vid stranden förlorade den fig i en bred rand af grå, nakna klippor och skär, bortom hvilka det djupgröna vattnet utbredde sin ofantliga yta. Prgrden var ödslig och vild. Vare sig, att hafvet vräkte i storm, och att man säg de grå stenhällarne än försvinna än skymta upp endast ur hvit fradga, eller:att det mörka vattnet blott sakta eqvalpade emot och mellan dem, så var det någonting beklämmande i denna anblick af klippor, utan något spår, hvarken. af växtlighet eller menniskoboningar, blott kal, naken sten, gom dels sköt ut, dels enstaka höjde sig upp öfver hafsytan, hvars omätliga enformighet sedan, så långt blicken kunde nå, icke afbröts af någonting. Ryggen af åsen var krönt med åldrig barrskog, som likt en svart raur följde den en lång sträcka, i alla dess böjningar. Tätt emot denna mörka -bakgrund-reste sig: boningshuset, som var enkelt bygdt-och rödmåladt, med en stor, slät, med kort gräs bevuxen plan framför sig. På hafssidan var planen inhägnad med en gärdsgård, på de andra sidorna lågo uthusen, som också lyste i rödfärg. Trakterna vester om åsen erbjödo temligen olikartade taflor, Åt ena hållet, der åsen sänkte nigå sakta långdragen sluttning, lågo Erik Månssons