Aftonbladet – 29 november 1871, sida 3

beskrifvande en aktsam halfcirkel omkring de utsträckta benen, och efter hand framsättande på bordet åtskilligt, som jag undrade, om jag skulle få med af. Men vid spisaln på en pall, helt nära intill mig satt en tredje figur, som allra mest tilldrog sig min uppmärksamhet. Det var en gosse, mycket större än jag. Han ver klädd i alldeles hela, mörka kläder och täljde på en träbit, öfver hvilken han för det mesta höll ansigtet nedlutadt; men någon gång lyfte han dock upp det för att då alltid vända det anot vrän, der jag satt ihopkrumpen; en rörelse, som ovilkorligt kom mig att söka klämma mig ännu närmare intill väggen än jag var förot. Jag vet icke hvad det var 1 detta ansigte, som liksom isade mig; det var magert och blekt, men dragen voro vackra Måhända var det bans ögon, hvilka lyste emot mig såsom kallt stål, eller det hårda, spotska uttrycket öfver hans tunna läppar. Möjligtvis kände jag också en viss farhåga för hans kraftfulla händer, emot hvilka jag tyckte, att jag skulle kunna sätta mig till motvärn lika litet som träbiten, hvilken han täljde sönder. Emellertid lyftes grytan af elden, stora fat sattes på det uppslagna bordet, de utsträckta benen drogos in och vändes åt en annan riktning, ett par tarfligt klädda karlar och efter dem ett par tarfligt klädda unga qvinnor trädde in genom dörren, den store gossen lade bort knifven och träbiten och nickade åt dem och alla begåfvo sig fram till bordet. Den bleka qvinnan satte sig också der, och beklämd räckte j2g fram hufvudet och undrade, om ingen skulle tänka på att gifva mig det allra minsta. I detsamma vred den store mannen i bruna rocken sitt ansigte emot mig. Kom hit, pojke, sade han kort.