Aftonbladet – 29 november 1871, sida 3

mig vid handen och leddes mig in i ett rom, som var väl tre gånger större och varmare än vårt i gränden, och der jag genast fick Så på en stor gryta, som stod på en stor eld. Och så blef jag vänd på alla kanter af en blek qvinna, som sade, att jag hade fasligt usla kläder och att min far var en fyllbult. som hade ramlat ned och slagit ihjäl sig samt att det var mycket beqvämt att skaffa ungar till verlden och låta andra försörja dem. Som jag just icke hade någonting att svara på allt det här, så teg jag och såg mig i stället om efter en lämplig vrå, dit jag vid första lämpliga tillfälle drog mig undan för att ostörd betrakta min nya verld och min nya amgifning. Längst fram vid det rödmålade bordet med blå rosorna satt han som fört mig hit. Han hade nu knäppt upp den bruna rocken och tagit af sin mösss, så att jag tydligt kunde se hans stora ansigte, som sköt upp ur en randig väst och en randig halsduk; det var ofvantill och på sidorna beskuggadt af mörkt, sträft hår och under den låga pannan blickade eit gar ögon fram, som påminde om min mors; men som ännu bättre än hennes tycktes mig kunna se allting och framförallt mig sjelf, ehuru mörkt det hörn än var, som jag inkräktat. Han hade satt sig bakåtlutad på stolen och sträckt ut sina väldiga ben liksom ville han visa, att han egde makt att iotaga buru stor plats han behagade i stugan, något som också röjde sig i hela hans mid, under det att han tyst och allvarsamt såg sig omkring och drog den ena rökhvirfveln efter den andra ur den lilla snuggan, som satt inklämd i hans ena mungipa. Och emellan bordet, ett måladt skåp på sidan och grytan på spiselden rörde sig den bleka qvinnan fram och åter, dervid alltid