Aftonbladet – 29 november 1871, sida 2

på huru di hugger hufvudet af Barkpelle, pojke ? Ett blygsamt ja hördes ifrån vrån, dit jag åter tagit min tillflykt. Så kör i vind då. Och härmed var saken bestämd. Jag eof icke särdeles mycket den natten. Jag hade icke riktigt klart för mig hvad det var för roligt, som jag skulle få se; men någontin var det, och så skulle jag få gå bort me mina föräldrar, i stället för att springa för mig sjelf fram och tillbaka i gränden. Omsider kom morgonen, och så uppsnyggad som möjligt sprang jag bredvid mina föräldrar, som med dugtiga steg vandrade af bort åt Skans tull. Solen hade nyss gått upp, stora menniskoskaror strömmade fram på samma väg som vi, och allt var så lifligt och roligt. Och så kommo vi till backen inne i den vackra, gröna skogen, och jag betraktade träden, hvilka jag aldrig förr hade sett, och väntade på och undrade hvad som följa skulle. Och så kom Barkpelle på en skramlande kärra och far gick fram och nickade åt honom och Barkpelle nickade igen, och så tog far mig upp på armen för att jag riktigt skulle få se huru allt gick till, och det fick jag också, och jag tyckte att jag fortfor att se det en bra stund efter sedan det var skedt. Se sän, sade far och släppte ned mig, pu har du åtminstone en gång fått se någonting, Stackars Pelle, det var skada på honom ändå. Och far tog sig en lång klunk ur sin butelj. . . Och så gingo vi hemåt och så hade jag varit ute på min första förlustelse eller högtidlighet, eller hvad jag skell kalla det, men om jag på hemvägen precist tyckte att jag hade haft så roligt som jag väntat mig, är