Aftonbladet – 28 november 1871, sida 3

fikade Whymper ot för n äy fara. Han hört Öfver sig ett buller och fick, när han blickat Uppåt, se ön sten af minst en kubikfots omfång flyg rakt emot sig. FHastigt sökte han skydd bakom e klippa och lät stenen susa förbi. Pen var för budet till en verklig stenskur, som med förfärlig smällar rullade ned från berget och lemnade e dammöln efter sig. Professor Tyndall, som san tidigt utan framgång försökte uppstiga på Mattei horn, såg samma sten, som hotade Whympe studsa mot ett berg och flyga ut likt en kanor kula. När han föll nedi djupet, sprang han sör der i tusen bitar, hvilkå spredo sig som agna Den genom stenar uppkommande faran förklara hymper vara den enja, som en öfvad bergabe gtigare icke kan undvika. Att denna fara ick tudast på de högsta bergen är att frukta, bevisa den olyckiigå hätndelset med professor Gerlack som i början af infievaratidS år fann sin död, d Han var sysselsatt med mätningar för dem stor Dufourska kärtän öfver Schweiz. En blott knyt näfstor sten, hvilken et öffanför honom betand get trämpade loss, träffade Honom vid tinningen Sedd från CoMuttöraletachen, erbjuder Matterhor den vildaste anblicken. sMan håller ändan; d man betraktar dessa fruktansvärda Mlippblock sägör Whymper. sPDen största af alla är den ofant liga Nordklippe,, hvilken höngör öfver ZMutter gletschen. Stenar, som störta öfver donna jätte mur, falla 1500 fot djupt, innan de vidröra tågg Ofta lossna stenmassor och falla i djupet med et dåtl; söm är starkare än den svåraste kanons dun der, samt återkoöroiter ååäöm kö från det midt emot belägna Ebihorn. Åfveri Matterhotnglet schern utsänder projektiler, som ville den täf med klipporna bakom sig. I stället för att såson de öfriga gletscherna öfvergå till en småningon sluttande bfant, slutar han plötsligt med en lod rät bergvägg, och sällan förflytef en Hama utal att ett väldigt isblock lossnar och med förfärlig brak slås sönder i djupet. . å dennä sida af Matterhorn tilldrog sig den ka tastrof, som följde på den älutliga lyckliga bestig ningen af den högsta spetsen och i sorg förvand lade Whympers glädje öfver den genom årslång: ansträngningar tillkämpade segern. Den 13 Jul 1865 uppbröto bergsbestigarne, idel engelsmän från Zermatt med fyra vägvisare; de voro Charles Hudson, prest, Hadow, en ung man, endast 19 år gammal, lord Francis Douglas och Whymper. fr af vägvisarne vände om, och turisterna hade således blott tre qvar, Michel Croz från Chamouny samt Peter Taugwalder med sin son. Hadof var berömd såsom fotgängare, men med Alperna hade han först detta år gjort bekantskap. De öfriga voro redan ke i bergbestigning. På en höjd af 11,000 fot tillbrågtes nätten och vid gryningen följande morgon fortsattes vägen. Snart kom man till ett svårt ställe, der en öfverhängande klippa måste kringgås och föga annat fäste för händer och fötter stod till buds än ur snön framstickande med is betäskta stenar När man lyckligt kommit förbi denna ptiöikt uch ännu ett annat hörn, uppnådde man ett snöfält, som var beqvämt att vandra på, och snärt stod man på den högsta punkten.. Kl. 140 min. e. m., skrifver Whymper, låg verlden vid våra fötter, Matterhorn var besegradt. Dagen var så lugn och vacker, ran ktinde önska sig: Icke ett enda moln och icke en skymt af dunster fördunklade Tuften. De afläggnaste berg tecknade sig klart på hiimmeln; och deras klipvor och afgrunder Kunde tydligt ucskiljas. Montlanc, Simplon och S:t Gotthardsgruppen, Berns röglands alper, öfver hvilka Finsteraarhorn reste ig, Orteles-spetsen och Monteviso visade sig icke ydligare än de aflägsna Bjöalperna. Tio tusen fot under turisten utbredde sig Zermatts gröna fält, ch ur husen uppstego blå rökmoln, och på andra idan, åtta tusen fot djupt ned, såg man Breil. )ystra skogar och soliga betesmarker, lifliga vatenfall och stilla bergsjöar, fruktbara fält och fruktbara marker kunde med en enda blick öferskådas. Bergen läto se sina vildaste och sina ehagligaste former, lodräta klippor och i vågor ig sakta sänkande sluttningar, nakna toppar och letscher, väggar, torn, nålar, käglor, pyramider ch domer. En timme tillbragtes på spetsen, och derefter egynte nedstigandet. Sällskapet var till öfveröd försedt med tåg, så att icke blott den ena unde binda sig vid den andra, utan större säkeret kunde äfven vinnas genom yglor, som man ängde på klippor. Detta sistnåmnda försigtigetsmått var på tal, men anlitades ej. Vid tåget undo sig alla, men olyckligtvis hade man härtill alt det svagaste tåget. Vid nedstigandet gick igvisaren Michel Croz förut, Hadow, Hudson och rd Douglas följde efter i den ordning, de bär ämnas, derefter kom Peter Taugwalder, efter hoom Whymper och mist den unge Taugwalder. lan vek just omkring en klippa, och Whymper ig, att Crox lade bort sin yxa och hukade sig, ir att sätta Hadows fötter på säkrare ställen, då adow plotaligt halkade, störtade mot Croz och og omkull honom. I nästa ögonblick voro Hudmn och lord Douglas omkullslagne. Peter Taugalder och Whymper hörde Croz ropa till och go fast spjern mot marken. Mellan dem var tået så härdt spändt, att ryckningen träffade dem m en man. De stodo stadigt qvar, men mellan em och lord Douglas brast tåget. I några seander sågo de räddade sina olyckliga kamrater ida utför på ryggen och vidt breda ut armarne r att finna ett fäste. Derpå försvann den ena ter den andra och störtade från klippa till klippa da till Matterborpgletschern, hvilken låg 4000 t djupare ned. En half timme stannade Whymper och de båda augwalder på olycksstället och kunde icke taga t steg. De båda vägvisarne greto-likt barn och ärrade så häftigt, att samma öde tycktes hota em. Slutligen slogs ett tåg omkring klippan, och a vågade vägvisarne sätta sig i gång. I två timars tid trodde jag nästan oupphörligt, berättar hymper, att nästa ögonblick skulle bli mitt sta. De båda Taugwalder hade blifvit så modIda, att de icke allenast icke förmådde lemna ig något bistånd, utan äfven lätt kunde halka ch störta ned. Till och med då vi hade omkring lipporna slagit tåg, hvilka sträcka för sträcka turos af och qvarlemnades, fruktade desse män nu att gå vidare, och flere gånger vände sig en gamle Peter med askgrått ansigte och darinde lemmar och sade med hemskt eftertryck: ig kan icke.. KL 6 på aftonen stod ändtligen Whymper på jön på den ned till Zermatt förande åsen, och l fara var nu öfverstånden. Ofta såg han sig um ter spår af sina förolyckade kamrater, lutade sig ver en bergvägg och ropade högt; men aldrig ördes något svar. Natten tillbragte han sömnlös d Matterhorn få en bergplatt, som knappt var Uräckligt stor för tre menniskor. Nästa morgon r han i Zermatt och lät det naturligtvis bli sin rsta omsorg att skaffa folk att uppsöka de förockade. Byns invånare vägrade alla, ty det var ndag, och deras prest skulle ha exkommunicerat :m, om de saknats vid messan. Engelska rende erbjödo sig att utföra kärleksverket. De nno Hadows, Hudsons och Crozs lik i den ordng, de hade gått på berget. Cror låg längst