Aftonbladet – 27 november 1871, sida 3

ten härigenom skulle handla i strid med sitt ege ändamål, som: är att tillgodose allas rätt. Det är på förbiseendet af denna sanning, 80! den socialistiska villfarelsen hvilar: Densamma upt ställer nemligen fordringar, som stå i rak stri deremot. Så vill den, att staten skall med offent liga medel understödja arbetaren för hvad han ut rättar, d. v. 8. taga ur den ena samhällsmedlem mens fickor för att lägga i den andres; och åtskil liga af denna läras anhängare gå ända derhän, at de fordra, att staten skall sjelf öfvertaga allindu stri och sålunda uppsluka det enskilda kapitalet den enskilda företagsamheten. Det är emellerti ganska gifvet, att en stat, ordnad efter sådan grunder, skulle, om den kunde sättas i verket, al drig kunna ega bestånd, enär derigenom skulle dö das käaslan af eget ansvar, liksom känslan af ege! nytta, eller just det, som utgör en af de störst faktorer för all mensklig verksamhet. . Det gifves åtskilliga falska satser, som med socia lismen stå i sammanhang. Hit hörer t. ex. der om den stora industriens skadlighet, liksom och det s. k. skyddssystemet, enligt hvilket staten bö! ålägga A att gifva B för en viss vara så eller så mycket, hvilket uppenbarligen utgör en kränkning af den förres rätt. Det är derför klart, att fordran på statens mellankomst för arbetarefrågans lösning är orimlig. Men om detta är sannt, och om frågans tyngdpunkt alltså ligger hos individerna, kan dock staten indirekt ingripa deri genom att i full utsträckning uppfylla sin skyldighet, som är att tillgodose rätten. Och ett af de förnämsta sätten, hvarigenom detta kan ske, är genom meddelandet af undervisning åt alla statens medlemmar. Det s. k. skoltvånget innebär, noga betraktadt, icke något tvång, enär staten vid dess tillämpning endast uppträder mot föräldrar och målsmän, för att vindicera barnens rätt till undervisning. Hvad har nu staten att i detta hänseende särskildt göra för kroppsarbetarne? Den har att sörja först och främst för deras primära undervisning i goda och tidsenliga folkskolor samt vidare för utbildandet af deras yrkesskicklighet genom fackskolor, som emellertid på intet vis få vara några normalverkstäder eller dylikt. Tyskland har i afseende på fackskolors inrättande gifvit ett märkiigt föredöme. I Böhmen t. ex. finnes ea sådan skola, enkom afsedd för porslinsarbetare, i Wien ena annan för sådana, som egna sig åt teckoinz af mönster till väfnader. Man må dock ej fordra, att staten i detta hänseende skall göra allt; en del tillhör ock kommunerna, och detta i synnerhet, när de hufvudsakligen lefva af en eller annan inom dem plomstrande industrigren. Vidare bör staten inrätta högskolor för slöjder och handtverk. Dessa läroanstalter böra afse att ereda de skickligaste bland arbstarne tillfälle til tudier och forskning, naturligtvis i en mera prakisk riktning, för att lära känna det bästa, som i leras respektive yrken blifvit frambragt 0. 8. Vv. Dessa högskolor hafva för handtverkaren enaanda betydelse som universiteten för dem, hvilka gna sig åt studier. Saken är för oss svenskar rågot svårfattlig, enär den är rildeles ny i Europa. Första upphofvet till dessa -undervisningsanstalter safs vid 1851 års verldsexposition derigenom, att ngelsmännen vid detta tillfälle funno rig i afsende å konstindustri stå vida lägre än fransmänen, hvilket till den grad retade den engelska naionalandan, att den uppbjöd alla krafter för att i letta hänseende komma i en gynnsammare ställling. Ett undervisniogsdepartement för slöjderna nrättades i detta ändamål och, bland andra åtgärler, grundades Soutb-Kensington-museum, ett af le största i verlden och som består af två afdelingar, den ena för konst och den andra för veenskap. Resultatet af dessa åtgärder i England ade ledt till de mest storartade resultat. Vid betraktande af svenska statens förhållande ill. arbetareundervisningen synes allt vara längt från väl bestäldt. Härstädes har verkligen mycen försummelse egt rum i a:seende å uppfyllande f denna statens förnämsta skyldighet. Detta förållande framgår bäst deraf, att enligt hvad nistdne riksdags budget utvisar, statens utgifter för en högre undervisningen äro dubbelt så stora som ess sammanlagda uppoffringar för folkskolan, unervisningen i jordbruk, bergsbruk, handel och näingar. Talaren vidrörde sist de egentliga politiska biragen till arbetarefrågans lösning och visade, att llgodoseendet af. de politiska fordringarne, såsom m utsträckt rösträtt, om likhet inför lagen, om atsbördornas lika tördelning m. m., ej voro af den eskaffenhet att kunna utöfra något direkt inflyunde på frågans lösning.