Aftonbladet – 27 november 1871, sida 2

Men kanske att generalen dragit in för. osterna och samlat hären omkring Ruona åt oss skynda tram till byn, så skola v kanshe få upplysniog på alltsammans. — I Raona by var, såsom vi förut hafva sett. lika tomt och ödsligt. : Men, hvar skola vi då finna Henrik och Michaöl,, utropada Axel och störtade fram till den plats, der de båda vännerna. blifvi qvarlemnade. Do äro borta, utbrast har och studsade tilibaka; intet spår efter dem hvarthän har man fört dem! ., den son visste detta!s Till Salmis, svarade en matt stämms bredvid yngliogen, och när han vände sig åt det håll, hvarifrån rösten hördes, såg han hur en sårad jägare med ansträngning reste sig upp bakom spillrorna af en krossad lavett. Krigarens ögon brunno af en dyster eld och hans röst lät som om den kommit direkt ur grafven. Generalen har befallt att återtåget ånyo skulle börja, sade jägaren med stapplande röst. Det beslöts i ett kiigsråd, men icke förr än den underrättelsen kom att vi hotades af en rysk styrka från vägen, som går till Lappo. Då törst beslöt sig generalen för att tåga till Salmis, dit han väl hunnit i taget. Denna underrättelse kom som ett äskslag öfver åhörarne, och på en lång stund kunde de icke få fram ett enda ord. De betraktade ömsom hvarandra, ömsom den gamle jägaren, som med möda höll sig uppe, ömsom det hemska, tysta slagfältet. vad de tänkte bibehöllo de flesta för sig sjelfva; den enda, som icke kunde återhålla sina känslor, var Jussu. Jag undrar hur lärge vi måste hålla på med att trafva norrut, brummade han och skakade hufvudet af förtrytelse. Jag tycker