Aftonbladet – 25 november 1871, sida 3

lj MYPAH AJB MMA fAPNBUR TPERICT IV na taga valet till medlemmar af preussiska landt nI dagens andra kammare, har preussiske inri ut kesministeriet utskrifvit nya val i valdistrik äten Haderslev och Graasten till den 28 den nes. Enligt tidningen Dennevirke skola val männen i båda distrikten ha beslutit att åte in rösta på Kryger och Ahlmann, för att der ot igenom visa, att de gilla de skäl som förmåt desse att afsäga sig valet. 3 LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: Klockhoff, Efterlemnade skrifter. — Sveri riges ridderskaps cch adels protokoll, fjerde delen. — Svenska, danska och norska bokbandelsnyheter. — ); Litteraturoch konstnotiser. y Efterlemnade skrifter ef Daniel Klockhoff Efter författarens död utgifna af Victo Rydberg och P. N. Ödman. Med en inledning af C. D. af Wirsn. (Stockholm Alb. Bonnier.) Net gifves bland menniskorna ett slag a 3., — ras lif, öfverträffande alla andra: Varese; Pen och fägring, är i samma Hi andlig rikedöm a 1 Det försvinjmåt Iskamligen snarförterm. . ot blifva ner ur vär äåsyn; itmän det Bom någonting vidare än 8 föfte af öMRenm, innehåll, en bebådning af outsäglgs ting; R yppig purpurrodnad till en dag, hvars like i herrlighet ej skulle hafva funnits i fall hans morgon ej hade tillika varit hans afton. Själens låga är hos dessa andar, hvad den borde vara hos alla, en sann bimlaflamma, som bibehåller skärheten af sitt ursprung; men måhända är det just derföre, som hon hos dem brinner med an kraft, en sriabbhet den glans, till hvars underhållning den jordi ska lenadslampan snart saknar olja.v Dessa ord yttrades år 1835 af Atterbom i en minavesteckning öfver Ernst Kiellander. De ha sin fulla tillämpning äfven på den för icke längesedan bortgångne Daniel! Klockhoff, hvars förtidige död framkallade ett så amärtsamt deltagande vid Upsala universitet och bland al!z, som lärt känna honom. Det finnes så oändligt mycket gemensawt emellan Kjellander och Klockhoff, att en stor del af det, som i den nämnda minnesteckningen säges om den förres yttre och inre menniska fullkomligt passar in på den senare. Ja, äfven på den samling af dennes efterlemnade skrifter, som vi pu ha fraimtör oss, skulle med största fog kunna användas hved som inledningsvis yttrades vid utgifvandet af Ernst Kjellanders skrifter (1842): Om en ros, bruten i sin första blomstring, likväl yppar arten af den fägring, som hos henne ville ut-! veckla sig, så kan äfven en för tidigt slatad verksamhet vitna icke blott om hvad den varit, utan äfven om hvad den kunnat blifva. Ett sådant förhållande inträffar i synnerhet, när en författare, hvilken skickelsen förme-l nat att i folländade verk nedlägga sina id6er, i spridda drsg tecknat den gestalt, dessa hos honom först antagit. Till denva art kunna de stycken hänföras, som i närvarands sam-! ling öfverlemnas tiil allmänheten. De äro alster af en rik natur, genom lifvets erfaren! het ännu rikare än genom skänken af säll-: synta anlag, men hvilken blifvit skördad afl. döden, förrän de frukter hunnit i en yttreli verksamhet framträda, hvilka dess inre ar-! bete förberedt. Detta arbete är det, som vid gonomgåendet af efterföljande blad röjer sig! ör den iäsandes sinne. Man tycker sig för-: nimma de inre rörelserna i en gjä!, som bos! sig känner kallelsen att en gång verka i enl större krets; men man urskiljer tydligt rikt-! ningan af den bans, hvilken denna verksam: het skulle hafva följt, om en fortsatt ut-! veckling blifvit den förunnad. En filosofisk ! åsigt — — framstår klar i sina grunddrag; det sostiska anlagt, ebura icke pröfvadt af ; l l något arbete af större omfattning, visar sig likväl bestämdt till sin tonart och syftning; och det sätt, hvarpå ett af tidig erfarenhet bildadt since tager lifvets skickelser och förklarar dess gåtor, förråder omisskänneligen sitt skaplynne. Detta är ju omdömen, som till punkt och pricka träffa in på Klockhoff, hvars lifstråd dock icke afklipptes fullt så! tidigt som Kjellanders och som derföre hann något mera utveckla en verklig författareverksamhet. Det nöje, hvarmed allmänheten mottager! en litterär gåfva sådan son denna, måttel alltid bli blandadt med vemod. Slå vi upp dea prydliga volym, som inrym: mer dessa Klockboffs efterlemnade skrifter,, så fängslas ögat genast af ett framför titel-l! bladet andragt väl utfördt porträtt. Det är ett ungdomligt anlete, som med klar, lugn och säker blick tyckes skåda ut ilifvet; dra-! gen tala om intelligens, godhsat och en vissl käck besiutsa.nhet, städse redobogen act våga en dust för sanning och rätt och att, när sädant blefve af nödea, spänna bälte med sorgerna och motgången. Hvad bilden antyder, motsvaras till fulio af verkligheten. Ett rikt, finkänsligt, mot det ideala riktadt själslif träder oss till mötes i dessa na fill ett belt samlade postiska och vetenskapliga arbeten af den unga akademikern. Det var ingen snilleblixtrande, vägbrytande ande, sow lemnade det jordiska vid Danie! Klockhoffs bädanfärd, men fäderneslandet och vetenskapen förlorade uti honom en varmhjertad, nitisk och rikt begåfvad arbetare i sanningssökandets vingård, der han genom hurtig ansats och ärlig håg gaf en ej rings betydenhet åt sitt korta dagsverk. Just vid innevarande tidpunkt kan det, af flera anledningar, vara på sin plats att erinra om hvad som utgjorde de:ta dagsverks, denna löftesrika, af dödea afbrutna skriftställarebanas egentliga grundtanke. Länge behöfva vi ej söka i Klockhofts skrifter för att härpå finna svaret. Sanniogen tål att skärskådas; det teoretiska resultatet må blifva hvilket zom helst, blott afsigten är god, så lider ej mitt sanna väl, min salighet deraf. Detta är en sanning, som borde behjertas af anti-filosoferns. Denna savning är det, som pifver filosofen det mod; hvarmed han lössr sig ur all andlig träldom. Filosofen, såväl som den enfaldigaste kristne, erkänner ödmjukt den sanningen, att vi förstå blott endels,, men ban vet äfven att något är bättre än intet. Lifvet är en strid från början till slu:; godt och ondt, sannt och .osannt kämpa om välplatsen, menskliga (individer stå både på den ena och andra gidan, men ingen seger utan mod. Modet kan vara ödmjukt, krypa kan det ej. Af denns tanka lifvas jar nn. Således: filosofen kan