Aftonbladet – 25 november 1871, sida 2

Kosackehefen var icke vid godt lynne denn I qväll. Hvar han än huggit in under drabbnin gen hade han alltid måst vända ryggen me kännbar förlust och hans kosacker hade i de: heta bataljen sammansmält till inemot hälf Iten. Att dystra tankar aft enskild natu också sysselsatte honom kunde tydligt skönja Jaf de bistra blickar, som han stundtals ka stade på löjtnanten. Denne åter vågad knappt lyfta sina ögon upp till sin förman han visste med sig att ban var straffvär och endast hade Kulneffs öfverseende att tack: för att han ej fick uppbära det klander, hai förtjenade. Slutligen kunde icke chefen tiga längre utan frågade, i det hen med en hastig rörelse kastade pelsen från skuldrorna ned på venstra armen, hvarvid hans mörka, ädel formade ansigte blef helt och hållet synligt Det var en försummelse, som aldrig händt förat, löjtnant Petrowitsch. Ni vet att v slogos med finnarre vid Sawikka och likväl är pi så obekymrad, att ni ej ens utsätter en enda förpost. Jag ålade ju dessutom e! när jag lemnade byn, att ni skulle taga detta försigtighetsmått. Hade ni lydt mig, så bade ni hvarken blifvit sårad eller behöft lemna denna vigtiga plats, som låg midt i ryggen på vårt avantgarde, i våra motståndares händer. Ni är koögack, löjtnant Petrowitsch; ni är till och med född inte långt ifrån mitt hem och ni borde väl under den tid vi kämpat tillsammans ha lärt er att vaksamhet är ett oundgängligt vilkor i krig, såvida man vill gå helskinnad ur affären. Mina kosacker, öfver hvilka vår nädige kejsare gifvit mig befälet, ha lärt sig detta såväl cora sitt Ave Maria och jag kan försäkra er att de inte så lätt låta ötverrumpla sig. Löjtnanten sänkte hufvudet några minuter, men uppreste det derefter ochj sade, i det