Aftonbladet – 25 november 1871, sida 2

fast vid sin beskyddare. Då och då kastadej hon en hastig blick omkring sig, men nedslog den åter, i det en rysning skakade hennes kropp. Ah!s utropade Matte efter några minuter och drog Ingeborg med sig fram till en kullistjelpt kanonvagn, han skall rädda oss!s Räddaren var en häst, gzöm stod bunden vid kanonen. Utan att förlora en enda minut störtade Matte fram och kastade sig i sadeln med en hasiöghet, som vår förvånande, då han icke var ryttare. Förtviflan gaf honom krafter. Då hästen kände sin dubbla börda stograde hen sig, men finnens hugg i sidorna tvungo honom att sätta sig i rörelse. Omfattande Ingeborg med venstra armen, höll Matte tyglarne med den högra och eggade hästen till det snabbaste lopp. Väl sågo de ryska soldaterna förvånade på honom, men som han bar deras uniform, märkte de icke sitt misstag. Mången skäggig moskovit log i skägget åt den gamle ryttaren, som sprängde bort med sin börda, men detta bekymrade föga Matte äfven om han såg det. Hans blickar voro oafvändt fästade på skogen. Han hade ridit ungefär ett par hundra alnar, då vägen stängdes af en lång rad at trossvagnar. Detta förorsakade ett uppehåll i flykten, Matte låteade dock om ingenting utan såg så likgiltig ut som han kunde isin belägenhet. Men för sig sjelf svor ban ve och förbannelser både öfver kosacker, jägare och trossvagnar. Slatligen blef vägen fri. Ingen menniska håde tilltalat. honom i denna förskräckliga villervalla och med lättadt bjerta ämnade ban just fortsätta ridten, då ett gällt anrop bakifrån tvang honom att vända sig om. Ofrivilligt drog en hastig blekhet öfver hans grofva drag när han varseblef att en