Aftonbladet – 23 november 1871, sida 3

nom och qvarblef. en lång stund i denna ställning. Det började att lida allt längre fram på dagen; men ännu ayates ingen förändring, som kunde vara tjenlig för Matte att utföra sina afsigter. Från sitt gömställe kunde han likväl både se och höra allt, som talades omkring honom, och med undertryckt glädje hörde han att kosackerna fingo befallning att sitta upp och aftåga. Så snart den sista kosacken försvunnit ur byn reste sig Matte upp till sin fulla längd, vek undan grenarne, som hängde framför fönstret och försökte om han skulle kunna upptäcka någonting inne i stugan. Han kunde ingenting se, allt var dunkelt och oredigt. Lik. väl tyckte han sig märka tvenne personer, som rörde sig fram och tillbaka derinne. Han lade örat så nära fönstret han kunde, utan att sjalf utsätta sig för faran att upptäckas, men icke det ringaste Jjud hördes; allt var tyst som i grafyen, Plötsligt spratt han till; han hörde kanonaden vid Ruona, och nu insåg han att ögonblicket till handling var inne. Så fort han kunde begaf ha. sig ut ur trädgården och smög sig fram till dörren, sedan han först förvissat sig om att ingen mensklig varelse fanns på den långa bygatan. Hu, hn, mpmlade han och ruskade på sig när hällregnet öfversköljde honom, odet var inte passande väder att slåss uti, Bättre passande är det för mig, ty ingen mennt-ia skall nu observera mig. sö Med dosa ord skred han, tyst som en ande, fram till dörren och lade öret intill den. Allt var tyst derinne. Han kände på den, men den motstod alla hans bemödantetr . Hvad är nu att göras, mumlade han. Om jag ändå tordes göra något buller. För andra gången kände han på dörren och nu tyckte han att den gaf vika. Han fortfor i sina bemödanden, och slutligen sprang dörren upp med ett starkt gnisslande 2JU0: Uten att besinna sig många sekunder inträdde Matte och drog till dörren igen efter