Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

STOCKHOLM den 23 Nov. Gambettas tal vid minnestfesten i Saint-Quentin. Till minne af det modiga motstånd, som invånarne i Saint-Quentin den 6 Oktober förlidet år gjorde mot preussarne, och för att hedra minnet af de dervid stupade, hade åtskilliga till det republikanska partiet -hörande invånare i staden, på årsdagen af den för SaintQuentin på en gång sorgliga och ärofulla tilldragelsen, anordnat en fest, till hvilken bland andra framstående republikaner äfven Gambetta varinbjuden. Exdiktatorn hade mottagit inbjudningen och helsades redan vid sin ankorast till staden på det mest entusiastiska sätt af befolkningen. Festen inleddes med en skål för Gambetta, hvilken han med några ord besvarade, hvarefter en medlem af mnnicipalrådet, hr Dosfossez, fö. reslog en skål för den demokratiska republiken, hvilken äfven Gambetta upptog till besvarande med ett tal, hvilket utgör dagens evenement i Frankrike och i hvilket den utmärkte talaren på det mest glänsande och vältaliga, men äfven mest moderata och törsonliga sätt yttrar sig om de reformer han anser nödvändiga för Frankrike och om de pligter, som under närvarande förhållanden åligga det demokratiska partiet. Detta märkliga uttalande lyder i sin helhet sålunda: Ni gör rätt, mia herre, att förknippa fosterlandskärlekens pånyttfödelse med republikens återuppståndelse, och det är min önskan, att innan jag skiljes ifråa eder, och under intrycket af de smärtsamma och hjeltemodiga minnena af den 8 Oktober förlidet år, få draga af de händelser, som hemsökt oss, den lärdom de innebära, på det vi derar må hemta den fasta beslutsamhet, som är oundgängl.g för fäderneslandets pånyttfödelse. Sannerligen kan man icke med skäl fråga sig hvad som skulle inträffat, om alla Frankrikes städer följt Chåteauduus och SaiotQuentins hjeltemodiga föredöme, om de, lika som dessa båda städer, hädanefter systrar, hade hyst det fasta beslutet att hellre dö än gifva vika. Det är med folken som med individerna; det är endast med de krafter d2 förstått spara, som da kunna öfvervinna da kriser, hvilka uppstå i deras lif, och när de icke gjort några dylika besparingar, falla de ett offer för sin brist på förutseende. När vi befanno oss gent emot denna sedan femtio år betänkta tyska invasion, hvilka samlade förråd i moraliskt och materielt hänseende voro vi då i besittning af? I tjugu års tid sågo vi oss böjda under en enda mans hand, hvars alla hugskott, hvars minsta vink vi lydde, slömska som vi voro af vår värdighet som medborgare och vår trygghet sora fransmän. Ja, vi måste tillstå för oss sjelfva, att vi dagen efter den förfärliga katastrofen vid Sedan och dagen efter de kagitulationer, som I veten, icke befunno oss i ett sådant moraliskt, i ett sådant socialt och militäriskt tillstånd, som gör att ett folk går mantur h se. Och likväl är det icke rätt, är det icke billigt att säga, att upprepa att Frankrike gaf sig uten att uppbjuda något till sitt värn. Nej, tvärtom, såg sig Frankrike, gent emot detta sedan femtio år planlagda krig, beundransvärdt förberedt af de finaste, oci mest aktgifvande statsmän samt at de mest erfarna militärer; det såg sig, säger jag, helt plötsligt gentemot en fiende, som hade allt, under det Frankrike hade intet. Och likväl gjorde: det motstånd i sex månader, och dess hufvadstad dukade endast under för den förenade verkan af hungernjoch... Jag vill icke upprepa ordet, jag säger i stället slapphet. Gatjal Stormande applåder.) Och utanför Paris försummade landet intet ; det gaf frikostig. Ut: Bitt blod, sitt gald, a sina materiella resurser ar —t lag: en -.HOm som felades, hvad som felas alla 1v.—; allt för länge låtit förslafva sig, det var tron på sig sjelf och ett tillräckligt starkt hat mot utländingen. Men allt detta, dessa nederlag, dessa kapitulationer, dessa sorgliga resultat, är frakterna af en politik, hvars förfärande-korruption man icke Hade kunnat mäta. Under tjugu år gjorde en neslig makt allt hvad i dess förmåga stod för att förnedra själarne, för att vilseleda samvetena, och den dag då det blef nödvändigt att uppbjuda alla sina krafter varansträngvingen möjlig, men det fanns hvarken samband, eller kraft eller förmåga till förmån för fosterlandet: man hade klafbundit dem sedan allt för länge. Följderna af kejsardömet voro alla skrifoa i ödets bok, voro oundvikliga. Det tilkommer oss att lägga denna lärdom på hjertat. Man måste börja om igen, icke för att ånyo grundlägga vår nationella tillvaro, Gud vare lof, ty oaktadt vi äro olyckPETER AME NÄE to en sf oa aRR R VR ERE OST