Aftonbladet – 23 november 1871, sida 2

Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) Några gånger såg jag Michaöl kasta sig till marken och åter resa sig upp, men för hvarje gång han utförde detta, närmade han sig allt mera kullens topp. Tättefter honom kommo vi, man vid man. En olycksbådande tystnad herrskade bland oss, ingen talade, ingen skrattade; det enda som jag hörde var då och då en mustig svordom från någon skäggig veterans läppar, då han i sin ifver tyckte att stormningen gick för långsamt. Var larmet och braket förfärligt i skogen, så var det inte mindre nervskakande på kullen. Kulorna ristade djupa fåror i marken, den ene soldaten efter den andre tumlade med krossadt hufvud eller genomstuoget bröst nedför sluttningen. Men ännu stod Michaöl upprätt och ehara han redan blödde af såret i benet, svängde han likväl värjan med samma hurtighet som tillförne. : Ryssarns kommo oss till mötes på halfva vägen och det blodiga bandgemäoget började. Det blef ej låvgvarigt, ty vi fiägo förstärkning af kapten-Tolls: kompani, som tog fienderna i sidan och Hnrtigt afgjorde segern. Det var just vid detta tillfälle som Michaö! föll. En rysk soldat störtade emot honom med framsträckt bajonett;.jag såg hans anfall och skyndade mig att-upptaga det, men kom för sent. Michaölvarutmattad af blodförlusten; han parerade visserligen stöten, men snafvade i detsamma om en stupad finne och föll baklänges i samma stand som ryssens bajonett borrade sig in i hans bröst. Väl föll ryssen för mina och Henriks vapen, men detta kunde ändå inte ätarskänka 0ss vår fellne vän. Striden slöts, såsoni At Vet, Med ryssarnes flykt inom sina förskansningar.Vi woro för utmattade för att kunna våga en stormning, ehuru den nog skulle lyckats, utan 7 90 A. B. or HI-IM, U8—212