Aftonbladet – 22 november 1871, sida 2

Hjeltarne från Savolaks. Berättelse .xf I. 0. Åberg.) Officerarneskommandoord, de täta muskötsalfvorna, till hvilka kanonerna brummade basen; de sårades och döendes jämmerrop: uppmuntringsorden man och man emellan, allt detta är en vanlig företeelse i ett fältslag. Det är naturligt att ett hällande regn också bidrager till att öka förvirtingen och ifva åt den dystra taflan en ännu mörkare ärgton. Så var det vid Ruona. För att mota ryssarnes väldiga kolonner, som under språngmarsch rusade ned mot bron, hade finnarne förskansat sig längs Kuortaneoch Nisoussjöns stränder, hvilka till deras lycka voro bevuxna med tät småskog. Hjelpen kommer snart, håll ut bars en halftimme tillb, ropade Adlercreutz unge adjatant, i det han sprängde fram till befälhafvaren. Savolaks jägare och infanteri äro på marsch hit. : Helsa generalen med att jag står här så länge jag kan, svarade den tappre krigaren. Ännu är ingen synnerlig fara för handen, men får jag törstärkning, så är det så myceket bättre.s N Adjutanten sprängde bort för att inhemta ,idare befallningar. Två anfall af ryssarne hade hittills blifvit afslagna; nu kom det tredje och fruktansva tdaste. För att göra slag i saken lät ryske befälhafvaren för stormkolonnen tiraijörerna Sprida ut sig i en långsträckt kedja; efterå t trängde infanterimassorna under hurraY 50 EX pr M2—244, A6—271