Aftonbladet – 21 november 1871, sida 2

ängro än de andra, och det såg ut som om le haft någonting riktigt af vigt att meddela hvarandra, ty esomoftast spejade de omkring åt alla sidor. Rörelsen i lägret hade icke börjat ännu, ty solen var nyss uppgången. Posterna voro de enda, som voro vakna. Framför den längste af de båda kosackerna hvilade en ung flicka med hufvudet på ryttarens arm. Hon var sanslös och det likbleka, men ändå sköna ansigtet var vändt appåt. Det långa ljusa håret flöt som vågor kring skuldrorna, den ena armen hängde längs hästens bog, den andra hvilade på bröstet. Ingen rörelse förrådde att det fanns lif i denna sköna kropp. Det här var, vid alla helgon, en rätt kinkig sak, mumlade den kosacken, som höll lickan i sina armar, löjtoant Petrowitsch har befallt oss att förvara hans byte, men var skola vi gömma henne för alla de nyikpa. Hitta på ett bra sätt, du, som är snabbtänkt, men fort skall det vara, ty här kunna vi inte stå längre. Vid sanct Michaöls, fortfor han utan att invänta kamratens svar, ch betraktade närmare den unga flickans viidsköna drag, det är en vacker unge löjtnanten fiskat upp! Jag hade god lust att träda hans ställe. Det tror jag nog, inföll dan andre kosacken med ett bredt leende. Åhb, löjtnant Petrowitsch är minsann inte dum, han. Tror du att han sätter sitt lif på spel för den första qvinna han får se! Nej, paes du! Men, jag håller med dig om att vår belägenhet just inte är så behaglig, och det skulle vara ett förbannadt fult streck öfver våra planer om Kulneff finge s2 oss. Han tycker just inte om Petrowitsch, som å sin sida gerna skulle se att hän aldrig finge råka chefen derför att deane håller löjtnanten i styr när Han har alltför galoa äfventyr för sig,