Aftonbladet – 20 november 1871, sida 3

MUSIK. Hofkapellets konsert, i hvars årliga återkomst musikälskaren med trygghet påräknar en konstojotning af rikaste värde, hade denna gång en dubbelt angenäm betydelse derigenom att endast kompositioner af svenske mästare ingingo i programmet, hvilket sålunda blef en värdig profkarta på hvad vårt lands moderna tonkonst under sensro tid frambragt, och hvari visserligen saknades ett par berömda mästarevamn; men de, som tillfället inrymde, voro så mycket bättre representerade. Mången behaglig erinring blef sålunda nu pånyttfödd för att mottaga rättmätig hyllning och med det gamla, oss redan bekants och kära, omvexlade nyheter; hvilka ett i allmänhet förträffligt utförande medgaf att framstå på det lyckligaste sätt. Också förekom under aftonens lopp intet nummer, som ej belönades med enhälligt bifall, och det hela blef en triumf säväl för konsertgifvarne, som för dem, hvilkas tondikter de valt till ämne, Konsertens bästa gåfva bestod emellertid i vppedbarandet att vår svenska musiklitteratur i sig ionefattar ett symfoniverk af första rangen. :Gilven. med ett anförande och samspel, so äro att räkna bland; det3yppersta, rign i denna genre härstädes fått bevitna, gjorde Frarz Berwalds G-moll-symfoni ett öfverraskande, snart sagdt bländande intryck. Man fann i devna skapelse ej blott den eldiga och yppiga fantasi, som i outtömlig rikedom frammanear ett hvimmel af idex ur tonernas endeverld och intygar det lifgitvande geniet, utan derjemte mästarens djupa medvetande att hvarje iogilvelsens skänk måste motsvaras af en fordran hos formen, hvars mångfaldiga kref slutligen skola tillfredsställas på ett sätt, som icke är låvadt af någon annan, icke frukten af aldrig så noggranna och aktningsvärdsa studier, utan jermväl i och för sig inspireradt och sjolfständigt i lika hög grad som innehållet. Vi skulle snse förmätet att omedelbart efter första ähörandet yttra oss om detaljer sf ett konstverk så kombisersdt och storartzdt som detta. Så rycket ifrigare påyrka vi å den musikaliska allmänhetens vägnar ett tillfälle att förnya detsammss bekantskap. I den vokala afdelningsn af konserten blef gispsnumret den berömda daon ur Normans Sorg-kantat, hvilken, nu såsom förr mästerligt utförd af fruarna Micbaeli och Stenhammar, framkallade allmän hänförelse och måste gifvas da capo. Med glädje återhelsade pnobliken äfvenledes kända och erkända favoritkompositioner i Aug. Södermans intressanta, genialiskt ackompanjerade ballad Qvarnruinen, den melodifagra romansen ur Hallströms Den förtrollade katten, — hvilka båda nummer med stor talang gåfvos af hr Arlberg — likasom den med imästarband i förfinad och redan klassisk stil affattade qvartetten ur Frondörerne samt Josaphsöns impoaerande Qaando corpusn, somförträffligt tolkades af fru Michaeli och K. teaterns kör. Fen Stenhammsr skänkte ett värdadt och själfullt föredrag åt en ny komposition åf A. Rabenson — I skogen,, dikt af v. Qvanten, sopransolo med orkester — ett arbete, eo ej kan frånkännas fia och luftig poetisk stämning, och hr Fritz Söderman gaf ett af honom sjelf skrifvet, motivstarkt och känslorikt andanta för violoncell, som äfven genom utförandets.förtjenster lifligt anslog åhörarne. Hr Norman hyllades med entusiastisk inropning såväl i egenskap af kompositör till den ofvannämnda sköna duon, som äfven, sedan konserten afslutats och symfoniens ofantliga svårigheter blifvit med fulländadt mästerskap öfvervunna, i egenskap at anförare för det kapell, hvars nit och skickligbet i honom hafva sin ledare och föresyn, och hvars artistiska verksamhöt med denna afton vann ett nytt anspråk på publikens erkänsla.