Aftonbladet – 20 november 1871, sida 2

tecknet. åt soldaterna och drog sig sjelf nå gra steg tillbaka. Ett förfärligt verop uppfyllde luften nä soldaterna under hånskratt drefva de sam manbundna, fångarne mot det närmast be lägna fören som liknade ett ordentligt eld haf. Förgäfves stretade de emot, kosackern tvango dem medelst kolfslag och pikstyg att gå framåt met det förfärliga bålet. Endåst några alnar skilde de olycklig från pörtet.Somliga af demhado svimna och buros af soldater, andra förbannade hög både Gud och menaiskor, andra Äter ping den förfärliga döden till mötes med ett lugn som hade bort imponera på barbarerna or de egt en enda gnista medlidande. Me denna känsla, som mången gång yttrar si hos djuren, var i detta ögonblick främmandå för dem. Å l Fort in med dem! skrek Petrowitsch oc sprang fram mot elden, vingen nåd med dem ingen barmhertighet med rebeller, Ha, her baron, se hvilket......n Just som han med ett vedervärdigt hån skratt yttrade dessa ord, hördes en skar gusning och derefter en stark knall. Petro witsch skulle springa åt sidan, men vacklad i detsamma och föll under häftiga ryckninga till marken. Hvilken förfärlig villervalla, som nu skuil uppstå är icke svärt att inse. Boldaterna, Bön skulle utföra löjtnantens befallning, släppt fångarne och grepo i stället till sina vapen De, som bevakade baronen och hans vänner gjorde sammaledes; de sprungo om hvarandra skreko och lsrmade som galningar, den ene värre än den andre. Nu! ropade Axel och uppreste skyndsamt baronen, uu är det tid för oss att görs slag i saken, Vi äro räddade; det der skot