Aftonbladet – 18 november 1871, sida 3

a mo oe LE A. Virgin, 1871.) I denna bok meddelas först och främst er historisk öfversigt af psalmsångens utveckliog ailtifrån cen kristva kyrkans äldsta tider. Från den historiska undersökningen söker författaren leda sig till en teori för kyrkopsalmboken och kommer till det resultat, att -I psalmen hör till folkpoesienv, icke till konstpossiens område, och att den tillsitt urspruvg och väsende är en kristligt kyrklig folksång. Hvarjo sång, som skall förtjena namn af psalm, måste ha en foiklig karakter. Den -!får icke tsla ett språk, som är främmande a iför det kristliga folket och blott uttrycker 11de bildadsa uppfattningssätt. Den måste vi: dara ha en kyrklig karakter. Den treenige -Gadens vppenbarelse mäste alltid ligga till eroud för framställninger. Jesus Kristus måste elitid utgöra medelpunkten. I efseende på urvalet af psalmer för den kyrkliga salmboken uppställer författaren följende istoriska grundsats: I den kyrkliga psalmboken hafva vi trädesvis att upptaga sådana pealmer, hvilka härstemma från reforationsjerioden och det närmast derpå följande tidskiftet, alltså från det sextonde och Jajattonde århundrade . Denna grondeats Imotiverar han dermed, att psalmdiktningen jhar sin jordmån i det kristligt kyrkliga folkIicedvetsndet och att derföre en tid, som Iskall kunna skapa kyrklig sång, måste vara fen tid af sundt och energiskt kyrkligt Hf. jEn sådan tid fioner han företrädesvis i reformatiousseklet och dst derpå följande ärbondradet, hvaremot han i den följande tiden ser en period af kyrkligt förfall, under hvilken den religiösa sobjektivismen allunera j k istligs trosoch förEfter att sålunda både ha redogjort töri psalmpogsiens bir utveckling och uppställt en teori för denna ert af poesi, öfvergår författaren till en kritik af den svenska salmboken a? år 1819. Hans första snI märkavg rö en mellan gamla och Ba p . i 200 psalmer I denoa i psalmbok härstamma nemligen från den gamla, goda tiden (15och 1600-talet), men 300 från den otrogna. nya tiden. Hvad de gsimla psaliuerna beträffar, erkänner han, att de i allmänhet vunnit genom den omarbetning de undergåit, dock med några undantag t. ex. latt satan i den nya redaktionen af desam na fått allt ör liten plats. Hvad deny-! jare psalmerna angår, ficoer författaren en; stor del af dem icke mutsvara anspråken på en verklig kristligt kyrklig folksång — 1 syanerhev de psalmer, som binda om Gad och hans egenskaper samt om menniskan, Hufi vadfeliet är, at: den naturliga religionen, Guds uppenbarelse i naturen och samvetet, Iför mycket framhålles och att menniskonaturens totala förderf ignoreras. Ps. 28 (Dig Iskall min själ sitt cffor bärar) förkastas deri almrädgaren, efter at ha frå örd oaturcn giiver om Gu ropa: Derför, o Fader id Za, jag i din hand mitt väl förtror.. För-l. atlaren finner det vara väl starkt, då dot i iv. I af 40 pe. säger, att visheten och lifvet :går derwaf att m an håller hjertats eler saravetets budord heligt, elier då det I (v. 6) heter, att vi vid samvetets röst v:kna iupp och till förbättring föras. Lika ensidigt fiuner författaren den naturliga samvetsuppenbarelsea betonad i ps. 41 (För tidens bittra qval och fröjd,) ieyanerhet i v. 4: Jag hafver til min ledning fått Ett jsamvete som säger Hvad inför dig är rätt och godt, Hvad evigt värde eger 0. 8. v., i anledning hvaraf anmärkes, att den kristne sångaren ignorerar kristendomens ljus och lif och lik en annan hedning endast följer sam. j vetsljuset. Åfvenså hednisk fioner författaren pa. 42 (Höj, menska, böj ur gruset,), emedan dess åskådningssätt går ut gå att menniscskan skall förlita sig på de krafter, Gud i skapelsen hos henne nedlagt. I likhet med pastor Knak vill författaren icke veta af dena verllsåskådning som den moderna naturvetenskapen gifver. Början af ps. 30 v. 1 Store Gad som tusen verldar Ur sitt intet bragt och styr, betecknas säsom stridande mot den heliga skrifts lärosätt. Vi ha anfört dessa — visserligen från författarens ståndpunkt berättigade — anmärkningar, emodaa de äro särdeles beteckosnde för den kyrkliga kristendomens hela anda och väsends. De ådapalägga den kyrkliga ortodoxiens hela vränghet. Denna ortodoxi lär mepniskan systematiskt att misstro sina högsta och ädlaste förmögenheter, genom hvilka Gud uppenbarar sig för henne, för att i stället hålla sig till berättelser och teorier om upponbarelser för ett par tusen år sedan, hvilke ligga alldeles utom hennas personliga erfarenhet. Msn hura sko!a vi lära känna hvad som är eannt, rätt och gdi, om icke geuo.a vårt eget lörnait, värt eget samvete och vår egen kävsls? Om dessa äro så för mörkade och förderlvade, att de icke kunna vägleda 0s3, så sakva vi ju all utväg att öfvertyga oss äfven om de sanningar, eom den föregiloa öfvernaturliga uppenbarelsen Järt oss, Utan förnufiets, samvetets och känglans verksamhat finnes intet personligt, på egen erfarenhet g:undadi Gudsmedvetande. Att väcka missroende till dem är således att uudergräfva religionen. Och detta är just hvad den kyrkliga ortodoxien gör. Alla religionens heroer ha genom ett troget bruk af sins naturliga förmögenheter förvärfvat den religiösa esnning, som da sedan lemoat i arf åt verlden, Dea störste Vand dem galla, Jesus Eristus3, är tillika den natarliga, menskliga religionens störste profet. Han haringalunda förkunnat någon auktoritetstro, utan endast förnuftets, eamvstets och hjertats religion. Någon större konirast kan icke tänkas än mellan hans jära och den kyrkas lära, som kaliar sig efter hono : Försök till en biblisk utredning af frågan om: de små barnens dop. Af C.G. E. Th. Nibelius, komminister, (Upsala, Plgvist Bargland. 1870 oe Att vilja ar bibela visa barndopets nöd vändighet kan tyckas vara ett temligen djerft försök, då Nya testameatet iogenatädes oma nämner, hvarkea att Kristus och hans anostlar anbefa lt eller förordat baradopet ollar att j den första kristoa församlingen användt det-!q samma. Mea det gifves iogentiag, km iskeld I ke 0 0 på dan teologiska spetsfundighoten kan bevisa frnom härdragaa torkningar af bibelspråk, jsryckta ur sitt historiska sammanhavg och o hela den idekreig, till kvilkea de höra, ochs h HA vv an FRA ve OT