Aftonbladet – 18 november 1871, sida 2

Hjeltarne från Savolaks. Berättelse af J. 0. Åberg.) sIntet motstånd, mina tappra vänner, ut brast baronen och trädde sjel! ut i rummet. Det är endast mig som detta skränet gäller. Man beskyller 1:12 för att vara upprorisk, då jag endast försvarat mitt hew. Ni har ingenting ondt stt väuta atucn. Men, fortfor han, och hans manliga stäm. blef vekare, om j:g ekulle falia för derag raseri, så öfverlamnar jag min stackars dotter i edra händer. Försvara benne -— — dock, utbrast han genaszt och slog sig hårdt för pannan, nd glömmer alldeles att vi allesammans äro fångar och värnlösa och — Åh, inte alldeles så värnlösa, skulle jag tro,, afbrös Jastu och utsträckte sina väldiga, sonfulia armar. Här bar jag ett vapen, som noz skall fäla ett par roskoviter till marken. Baronan log mena med ett sorgligt leende. Med dina vapen skall da inte kanna afvända faran från 08s, sade han, Deraslansar bita djunare. Men här har jag ett, som jag tror skall duga. Med dassa ord framdrog han den korta sabeln, Ja, allt detta är mycket brav, svarade Axe. Både Jassus och morbrors vapen skulie kunna uträtta mycket under andra omstön iigheter, ru äro de likväl ej till något gagn. De fiender, roed hvilka vi förut i dag kämpat, äro ej desamme2, som vi nu ha framför 083. Om vi inlåta oss i strid med dem, skola de mörda 083 och dermed är ja ingentinz vunnet. Bittre är då att vi öfve lemna oss åt deras godtfionande. Alla tego en stund och tycktes för sig sjelfva : öfvrlägga om hvad gom borde göras. SlutJigen sade Henrik: Axsl har onekligen rätt. Fördelsn ärinte längre på vår sida; vi skola inom kort duka ) 80 4, B pr A2—24, 26—268.