Aftonbladet – 16 november 1871, sida 3

samt tvenne större knyten. Huru jag med denna börda lyckades bana mig en väg mellan eld, rök, qväfvande dammolm, åkdon och förtviflade menniskohopar är mig en gåta. En gång stannade jag. nära invid ett gasverk, då ordet explosion äter satte mig i gång; alldeles utmattad, kastade jag mig slutligen ned på en öppen plats, der en barmhertig tysk åkare förbarmade sig öfver mig och förde mig till Sweets apotek på vestsidan, der jag, godhetsfullt upptagen af provisorerne Rosån och Hasselroth, kastade mig en säng och fick njuta en angenäm och väl behöflig hvila. — Vid mitt uppvaknande stod Blomqvist frisk och sund framför mig och beräctade att Scammons hus brunnit ned, ingen häst natorligtvis kunnat erhållas och att resten af våra saker tillika med de stackars, ädla vännernas Acharii alla tillhörigheter blifvit lågornas rof, men att de sjelfva blifvit räddade, ehuru med knapp nöd. Snart kom den ene vännen efter den andre med nedslagna och deltagande ansigten, de flesta beröfvade allt det de genom arbete och omtanke hopsparat. Ännu rasade elden norrut med oförminskad häftighet, och hvart ögat skådade i sydlig, ostlig eller nordlig riktning, möttes det endast af lågor och eld — eld, som ej slutade förr än mot morgonen andra dagen, då af en stor del af Chicago ej återstod annat än en ohygglig och rykande ruinhop, utan form eller skapnad. Förfärliga rykten började nu löpa om mordbrännareligor och ku-kluxs-clanens hämnd; en plötslig och allmän panique grep alla sionen. Hängningar på lyktstolparne och ögonblicklig nedskjutning blef den Jag, som också genast sattes i verket af den agiterade befolkningen; och undertecknad samt en sansad amerikanare lyckades med möda samma qväll rädda en fattig bromsare på ett bantåg, hvilken strök eld med en friktionssticka mot en vägg för att tända sin lampa. — De tjufverier och nedriga brott, som under villervallan föröfvades, gränsa till det otroliga och beväpnade i en hast hela den bättre, manliga befolkningen; 2000 man reguliera trupper under general Sherman skickades att uppehålla ordningen, och inom ett dygn liknade Chicago en stad förklarad i belägringstillstånd. Undertecknad sjelf gick patrol med skarpladdade revolvers och fingret på trycket, Hvarje vandrare anbölls och utfrågades — med ett ord, vi hafva efter branden lefvat på krigsfot. Dock är nu Jugnet, när jag nedskrifver dessa rader (den 20 Okt.), nästan a!deles äterstäldt. Men öfverallt hvilka Oomatörtaloger! Värt lilla kotteri är helt och hållet upprifvet. Inga glada sammankomster mer; Blow qvist har rest till Newyork, bröderna Wensjoe äfven dit för att skaffa sig Sysselsättning 0. 3 v. Hade jag ej den gode vänpen Åcharius med fru och vänsen Hesselrot qvar här, så stode jag svart ensam som i en öken. Mr Scammoa har godhetsfuilt låtit mig få uppsigten öfver rödjandet sf hang uedbrunna tort, och troligtvis kommer det ej att sakn:s sysselsättning för mig i vinter, ehura ögonbiicket är tryckande och jag har förlorat det mesta och bäsia af hvad jag egde, och, hvad-som är värst af alit, alla miaa präktiga ritsaker. Någon utdoining som brandskedad hvarken vill eiler kap jeg söka eller emottaga, väl vetande att 100.000-taf af mera behöfvande medmenuiskor och dessotom americsn citizen äro dertill mera herättigade. Tillsammans med min utblottade och beklagansvärde vän Achsrius, som tyst och tåligt sörjer sin sköflade härd och sin enda tröst under sorosua daper: sitt rätt dyrbara bibliotek, har jag nu kinesat;å ett litet sammargoli f ungefär 12 fots sida, sjelf sjetta men, han och hans fsmi!j utgörande fem. Men vtom dezx: har en stor delar svenskarne här i Chicago bliivit endera helt och bället eller mer eiler mindre ruinerade. Vid tanken härpå förstummas all egen klsgan, och jag får irän de rykande roichögarne af deras ordna ordnade och trefliga hem ur djopet at mitt hjerta anropa våra lyckliut lotivde lant smän der hecina om bjelp och om möjligt en snar och kraftig hjelp. Minst 3000 arte. pare al här vistande svenska bröder hafvs odera förlorat sin egendom eller blifvit be. röfvade medlen till sin utkomet. Vintern ilistundar och nöden står för dörren. A:neikanska hjeipssmbecen är visseriigen storsrad och landet är rikt, men äfven den hear in gräns. Utdelardet at litsmedel i kyrkor och på endra ställen, som de första dagarne rar riklig, har nu dels förminskats, de:s upphört; och i dag har jag läst en uppmaning vå knutarpe, att alla, som ej anse sig mäkiga att under vintern skaffa sig arbete och ippehälla i staden, förständigas att genast emna den, Men hvart skola de arma och itblottade husvilla taga vägen med två tomma vänder vid den snart tilistondande kalla årsiden, äfven om de, som nu är fallet, erhålla ri passage? Ack, måbända bättre nu än örr inser jeg svenskens storsinthet och ädla innelsg och vet stt jag ej förgätves vädjar ill bans medlidsamma hjerta. Den at de sräsligaste hemsökelser nyligen så i djupet af ina grundvalar skakade staden Peris, har, vid underrättelsen om den olycka, som drab-pat dess amerikanska syster, ädelmodigt från in blödande barm gifvit en del at sitt hjerta och på en evda dag bopsanlat 200,000 francs tt till henne öfverstyras. Beböfver jag väl, svenskar, säga mer? F. G. Sundius. SE ernne fa lamne Sven dann rid