Aftonbladet – 15 november 1871, sida 2

aren till f. d. rikskansleren Beust, hvaruti an tackar honom för den oegennyitiga hänsifvenhet, hvarmed han tjenat Österrike, och de mest bevågna ordalag beviljar honom Mfsked. — Erkehertigarne Wilhelm och Alorecht äfvensom kejsaren sjelf ha besökt hoom. Ena Wientidning har blifvit konfiskerad för n artikel angående Beusts afgång med titeln Fallen i onåd. Tagespresse meddelar en besynnerlig historia, i hviken Bismarck framställes såsom orsaken till Beusts afskedsnde. Den tyske rikskaneleren skall nemligen för kejsar Wilhelm ha framställt Beust såsom det enda hindret för Österrikes uppriktiga anslotande till Tyskland, och kejsar Wilhelm skall sedan hos den österrikiske kejsaren ha päyrkat hans aflägsnande. Beust är nu förenål för talrika hyllningar från tyska föreningars och städers sida. I en adress från den tyska staden Töplitz i Böhmen säges, att underrättelsen om hans afgång hos författningens vänner väckt ett obeskrifligt, förfärligt intryck. Stadens representanter försäkra honom om sitt oinskränkta förtroende och förklara, att hans namn alltid skall komma att stråla i Österrikes historie. D3 spanska cortes ha ändtligen afslutat den ändlösa diskussion, som sedan tre veckor fortgått angående Internationale till stor skada för andra för landet mycket vigtigare intressen och efter många tal, i hvilka de mest olika sociala; politiska och filosofiska teorier vida mera än utredendet af faktiska förhållanden spelat en öfvervägande roll. Församliogen har med 191 röster mot 38 antagit ett förtroendevotum för regeringen på grundvalen af de förklaringar, som afgifvits afinrikesministern angående det förfaringssätt, han ämnade följa mot Internationale. De radikale, under ledning af Zorilla, ha afhållit sig från omröstningen. De kunde knappast handla annorlunda utan stt antingen förneka sina grundsatser angående individens väsentliga rättigheter i förhållande till staten eller också störta ett kabinett, med hvilket de i flere andra punkter stämma öfverens, som de äro ur stånd sjelfve ersätta, och hvars fall skulle ha gifvit fritt spelrum åt de för den allmänna ordningens upprätthållande farligaste partisträfvanden. Beyen i Tunis, som är ivvecklad i mer än en obehaglig affär och blifver mer och mer ensatt af sina europeiska fordringsegare, har velat försäkra sig om en protektion geno att ställa sig under saltans beskydd och under hägnet af det ottomaniska rikets ictegritet. Hans sändebud, Haireddin pascha, har wed den högaj Porten uppgjort ett arrangemeat, hvars särskilda punkter äro uppsatta på ett sådant sätt, att det lemnar fria härder åt beyen i fråga om lydrikets inre angelägenheter, men förbehåller åt länsherren alia de prerogativer, eom röra de politisea förhållandena till främmande makter. Lydriket betraktas nemligen såsom en integrerande del af turkiska riket. Sultanen å sin sida afstår till förmån för den tanesiska befolkninger från den tribut som lydriket skulle erlägga til: Porten.