Aftonbladet – 14 november 1871, sida 3

af ödet.; hon gifver samhiälisförhållandena skulden för sin betryckte ställning och tycker, att det icke sker henne rätt; licn blir missnöjd med allt och bitter mot alla. Barnens undervisning och uppfostran försumuias och man låter ett nytt slägte växa upp, mer förderfvadt än det föregående; det onda griper mer och mer ömkring sig, och det är icke svårt att se, hvilket hot som ligger häri för hela samhället. Vi ha ja nyligen i det olyckliga Frankrike haft för ögonen, huro det 8. k. proletariatet kan växa upp till en froktansvärd stormakt, hvilken, der den anser sig tillräckligt wanstark, reser hufvudet och kullkastar all samhällsordning; och hvad som öppet framträdt i fera af Frankrikes större städer, det lurar på många ställen i Europa och väntar blott på tillfälle, att de tygeilösa lidelserna kunna få luft för att med våld spränga alla band. Vi veta, att det fions vidt förgrenade föreningar, hvilka mer eller mindre uppenbart arbeta mot detta mål, och ehuru denna fara är mindre hos vårt lugna och sansade folk, kunna vi dock äfven här spåra dyningar af det kommunistiska och socialistiska ovädret, och män bör ingalunda vara trygg och, sjelf flegmatisk, lita för myeket på den danska flegman. Det är derför godt, att ofvannämnda fråga om hvad som kap göras för att motarbeta fattigdomen i vår tid står på föredragningslistan, ofta komler ä bane och besvaras samt, hvilket är ännu mer glädjande, att diskussionen öfver denna fråga hos oss alltjomt har fört den vidare framåt och bidregit att få den klar, så att man nu temligen säkert kan skönja, hura den hotande eamwhälleolyckan bäst kan motarbetasg. Det är icke många år sedan man betraktade fattigvården såsom en uteslutande kommunal sak, hvilken, oberäknadt de allmosor, den enskilde gaf vid sin dörr, helt och hållet var lagd i det allmännas händer och sköttes efter lagens föreskrifter. Som man likväl nogsamt märkte, att det var någonting oriktigt och bristfälligt i alltsammans, gaf man lagstiftningen skulden, och tippmärksamheten var riktad på att åstadkomma äns dringar och förbättriogar deri; man tänkte blott på dem, som redan voro hemfallna till understöd; de olika meningarna utbyttes derom, huruvida det var riktigt att följa en strängare eller mildare princip, om man skulle sprängå familjbanden, lemna ut barnen till vård, samla de fattiga i gemensamma fattigoch arbetshus, der de bölles under uppsigt och tvång, eller om man skulle låta dem behålla friheteten och gifva dem hjelpen i deras eget hem. Än talades det i mensklighetens namn för det senare, än bevisade man med de många exemplen på lättja, laster och missbruk af det allmänna understödet nödvändigheten af det förra systemet, tilldess man blef uppmärksam på, att det fions ett i dubbelt afseende mycket olika slags fattige, hvilka tarfva ett motsvarande olika behandlingssätt: 1) de, som, ifall de sjelfoxz vilja, kunna ha sin utkomst, men hvilka genom lättja, dryckenskap och annan oordentlighet sjelfve äro skuld till sitt elände, samt 2) de, som med bästa vilja icke äro i stånd att hjelpa sig sjelfva, för hvilka sjukdom, ålderdom och talrik familj m. m., göra det omöjligt att med all filt och ordning förvärfra sig hvad som behöfves. Hvad de förra beträffar, så är det ju billigt, att den kommun, jsom måste sörja för deras underhåll, äfven begagvar deras arbetskraft, beröfvar dem en frihet, som de sjelfva blott missbruka till sitt eget förderf, löser band, som för dem sjelfva ha förlorat all betydelse, stiljer från hvarandra äkta makar, hvilka blott föra ett olyckligt samlif, tager barn från föräldrar, som blott betrakta dem såsom en plåga eller genom dålig uppfostran och efterdöme rent af vägleda dem till all vanart. Här äro således det kommunala fattigunderstödets stranga, tvingande och tuktande åtgärder på sin rätta plats. Men en annan sak är det med den andra klassen, der nöden är oför skyld; här måste bjelpen lemnas på ett kärleksfullare och mildare sätt; man bar kommit till insigt om, att här är en sida af fat. tigvården, som det allmänna icke förmår på rätta sättet handbafva, och der den privata, frivilliga välgörepheten mäste komma till hjelp, så att medlen och krafterna samlas, organiseras och användas under en gemensam styrelse. Det är detta, som bar skett genom de många välgörenhetsföreningar, som uppstått i landet, väl förvämligast sedan det första ivitiativet gifvits genom lagen af den 8 Mars 1856 om de Fattiges Kasse; det är likväl först på de senaste åren, som denna privata omsorg om värdiga behöfvande har utvecklat en så stor verksamhet, isynnerhet i hufvudstaden, och nekas kan icke, att fattigvården härigenom förts ett stort och vigtigt steg framåt, samt att man på detta sätt har verkat till mycken välsignelse, och det finns säkerligen många, hvilka i sin glädje öfver detta framsteg ha menat, att målet nu vore uppnådt och det rätta funnet. Men härigenom ha vi ännu blott kommit hal!väges. Den privata välgörenhoten, huru ändamålsenligt den än är ordnad, och huru prisvärd den också kan vara, har dock äfven sina betänkliga sidor och bristsr. Kunde det till och med lyckas att bibehålla det intresse och den hänförelse, hvarmed en sådan god sak vanligen genast helsas, så att bidragen kunde fortfarande inflyta på frivillighetens väg i tillräcklig mängd, och till och med om det alltid funnes menniskor med de erforderliga egenskaperna, hvilka vore villiga att offra den tid och möda, som en samvetsgrann uppsigt kräfver för att behörigt undersöka de behöfvandes omständigheter och lemna dem hjelpen, och vågade man till och med förntsätta, att svårigheten att träffe den sätta gränsen mellan värdiga och ovärdiga fattiga, hvilken alltid skall vara sväfvande och osäker, kunde öfvervinnas, så återstode dock i sjeliva principen vågonting bristfälligt, Om gör, att man ingalunda kan förbli stående vid sådana frivilliga välgörenhetsföreningar, och detta af följande skäl: 1) Det är alltid en olycka för en menniska att nödgas mottaga direkt hjelp; det ligger hos hvar och en, som ännu icke har tagit skada till sin själ, en ädel sjelfkänsla, ett behof att stå på egna fötter och vara karl för sig. Den menniska, som för första gången i sitt lif måste anlita andras understöd, skall vanligen ha en känsla af, att det är någontiog förödmjukande i detta steg, att det gör en väsentlig törändring i hela bans tillvaro; hen är icke längre sin egen herre,